― 95 ―
och de vinkande nöjena hafva redan börjat hägra
för hennes öfverspända fantasi. Hon är alldeles
öfverförtjust och kysser hjertligt sin make. Denne
ler. Ett lycksaligt leende tycker hon! Men ur hans
bröst smyger på samma gång en förstulen suck,
som hamnar vid ett mål, det hon ej anar, hos någon,
som han söker glömma.
Ack, han vet icke, att en blek mörkögd flicka just nu betraktar honom med förgråtna ögon, med blickar som kunde röra en sten. Han vet ej, att denna kyss ger dödsstygnet ät hennes hjerta!
Ett stycke frän den öfverlyckliga bruden står en ung man insvept i en vid kappa och betraktar henne stumt sörjande, men hon känner honom ej, han har tryckt hatten djupt på pannan.
Man glammar och pratar och skrattar i det brokiga vimlet af bröllopsgäster.
Det ringer för sista gängen. Den unge mannen tycker sig höra sin egen dödsklocka. Det bultar våldsamt i hans tinningar.
Ängbåten hackar redan.
Tvenne lyktor, en grön och en röd: hoppets och kärlekens färger, lysa der ute pä vattnet. Ett gladt hurra ― och snart är hamnen tom.
