― 101 ―
ligheter så troget afbildade, så åskådligt grupperade;
och ständigt förtjusa de oss genom den idylliska fridsamhet,
som tiden redan lagt öfver desamma. Med opartisk
blick varsnar man der motiven för sina förra
handlingar och måste dervid än rodna af blygsel, än
känna sig stolt öfver dem. Man lär sig der att älska
det älskvärda, att afsky det förhatliga; man lär sig
ånyo sin engång vunna erfarenhet, man repeterar
lifvets skolkurs.
Huru ofta böra vi då ej besöka detta galleri vid hvars dörrar ingen väktare bortvisar oss, inom hvars salar ingen mera gynnad står oss i vägen, intet sorl stör oss! Ej heller gifves det någon, som ej då och då gerna vänder sig dit, till det idylliska lugnet der, för att en stund få hvila ut från den oro, det buller och de stormar, som verldslifvets äflan uppväcker omkring oss. Eller finnes det väl någon, som icke tröttsamt erfarit, att vårt lif, hvilket lugn vi äfven må hafva uppsökt för detsamma, dock våldsamt pådrifves af verldshändelsernas slamrande ångmaskin, under det vi småningom föras bort till den hamn, dit vi få inträda till den eviga hvilan? Nej. Och det är denna bullersamma färd, som oroad af händelsernas påtryckning, kommer
