― 105 ―
bjöd till att skämta och vara glad. Han hade en
ganska skral sängröst, men tyckte ändå om att sjunga.
Klara fick lof att sätta sig vid det illa stämda pianot
och exeqvera ett ackompagnement, som var ännu
skralare än sången. Men när det gick pä sned, skrattade
man godt och började om igen, till dess det
slutligen gick ihop till belåtenhet.
― Hvad det är illa, att Klara aldrig spelar, sade modren vid ett sådant tillfälle. När du är borta, får man inte höra en ton. Och hon har ändå så godt om tid.
― Jag har alls ingen fallenhet för musik, sade Klara. Mamma hör ju sjelf, hur det gar.
― Det är derför att du aldrig öfvar dig.
― Hvad skulle det tjena till, när jag ända vet med mig sjelf, att jag aldrig kan bli rikligt skicklig.
― Inte behöfva alla bli stora konstnärer. Du ser ju sjelf hur roligt det är nu, då du kan ackompagnera Karl.
― Visst är det ju roligt, men då man är alldeles ensam, är det rysligt tråkigt att sitta och klinka på ett ostämdt piano.
― Då man i så många år tagit dyra lektioner och hunnit så pass långt som du, borde
