― 106 ―
man också underhålla sin talang, sade modren
förebrående.
― Mamma vet nog, att jag aldrig hade någon lust för musik och att jag tog timmar endast för att jag måste.
― Inte var det lusten, som fattades, men du var alltid sjuk och trött. Det var den der olycksaliga frossan, som du fick som barn och aldrig ville riktigt slippa af med, sade modren med en suck.
― Nog var det lusten, som fattades och inte var det frossans fel, invände Klara.
― Säg inte det. Ännu är du inte fri från den. Du har väl inte försummat att taga in dina piller i dag?
― Mamma skall inte pläga henne med de evinnerliga pillerna, sade Karl då. Klara är inte mera sjuk, än jag. Hon har ledsamt, det är alltsammans. Eller hvad menar du sjelf Klara?
Klara hade stält sig vid fönstret och såg ut. Vid brodrens fråga vände hon sig hastigt om:
― Jag hörde inte riktigt, hvad du sade?
― Sådan der är hon alltid, sade modren förebrående. Ingen liflighet, ingen glädtighet och hurtighet, som man ser hos andra flickor vid hennes år
