«Så må glädjen till er, till den stolta beprisade gården
Komma i afton, komma och bli qvarboende ständigt,
Som till den gömda hyddan i ödemarken ni kommit,
Bringande hugnad och tröst åt menniskohjertan i nöden.»
Men med en suck genmälte den sextonåriga flickan:
«Aldrig, vänta ej ens, skall glädjen besöka oss mera;
Borta är den långt, långt, med Kaptenen i Turkiska kriget.
Se, då han reddes ut till sin färd, och hans saker i brådskan
Skulle från hundrade håll hopsamlas och föras i släden,
Kommo min systers lycka, min moders fröjd och min faders
Vänliga min att bli utburna med annat och glömmas.
Sist, då han sjelf tog afsked och for, kanhända för alltid,
Ställde sig trefnaden tyst på meden och reste med honom.»
Men han tänkte, den gamle, på menniskoödet, hur ojemnt
Sida:Julqvällen - tre sånger.djvu/6
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
10
