komst till Köpenhamn om hand af polisen och fördes till fängelset.
— Gambettas sår. Det finnes i Paris inbitne skeptici, som icke alls tro, att Gambetta är sjuk, utan af en eller annan machiavellisstisk beräkning endast utger sig derför. Rocheforts förklaring är den mest originella. Man wet, att Gambetta en gång hade en duell med hr Fourtou, sextonde-maj-ministern, under något owanliga wilkor för ett allwarligt enwig. Rochefort gissar, att det kanske är kulan från dennes puffert, som i anseende till det långa afståndet mellan parterna behöft fyra år för att komma fram, men nu omsider nått målet!
— Sibiriakoff, den bekante ryske mecenaten, har, enligt en korrespondens till Nationaltidende från Petersburg, gjort konkurs på flera millioner rubel.
— Upsala-skämt. Till Norrköpings Tidningar skrifwes från Upsala: Med anledning af en nu senast annonserad inbjudning till firande af indelningswerkets grundande hafwa några trefliga medborgare, utfärdat ett upprop, deri erinras om att 1,000 år förflutit sedan Erik Emundsson Wäderhatts tid, och slutar med en uppmaning att samlas någon qwäll och på ett ställe, der händelsewis ingen jubelfest firas. Nu har utkommit från trycket och säljes med en strykande afgång: “Tal hållet wid Erik Emundssons Wäderhatts 1,000-åriga jubelfest i den glada ungdomens namn.” Man och man emellan glunkas äfwen om en inbjudningsskrift med titel: “Den storsta hatt i historien”. Man hade äfwen funderat på en fest till minne af Karl den tjocke, och skulle i så fall inbjudningsskriften handlat om “personlig tjockhet eller det tjockaste i historien”.
— Snabba framsteg i franska språket.
Upsala-Postens krönikör berättar följande roliga
anekdot:
“Min wän Frans låg i somras inackorderad på
landet hos en gammal häradshöfding. Gården
war en förtjusande och warm idyll — rödmålad
stuga midt i frisk lummig grönska med en
sqwalpande blå sjö mellan björkdungar — men
häradshöfdingen sjelf war icke alls landtlig ämabel,
twärtom hängde han efter allt som hade stadstycke
och "ton af werld". Slö och glömsk i allmänhet
egde gubben dock qwar i minnet några franska
glosor och med dem försummade han aldrig att blanda
upp samtalet.
Min käre Frans är en känslig satiriker och uppfångade genast situationen. Här gälde det att nyttja franskan!
Wid andra dagens frukost serverades sill och potates. Gubben häradshöfdingen, med elegant hållning i sin mjuka stol, swänger sin ringbeprydda hwita högra hand mot potatesfatet, fattar det och räcker det åt gästen med ett charmant:
“Pommes de terre!”
Gästen, min wän Frans, griper ögonblickligen silltallriken, och med en oemotståndlig åtbörd sträcker han fram densamma med ett fint och markeradt:
“S'il vous plait!”
Och när wärden och gästen på aftonen skildes åt för att begifwa sig till hwar sitt sofrum, war den senare så wäl inne i konversationsmetoden, att då gubben önskade:
“Sof godt!”
Så svarade Frans med det hjertligaste tonfall:
“Sauve qui peut!”
Stockholm.
Kongl. maj:t har utnämnt: till landskamrerare i Blekinge län: länsnotarien i Kronobergs län A. Holmqwist; till häradsskrifware i Upsala läns femte fögderi: länsmannen i Trögds härads sydöstra distrikt A. F. T. Gullbergsson; och till landtmäterifiskal i landtmäteri-styrelsen: förste landtmätaren i Stockholms län F. J. Schütz.
Afsked har bewiljats åt kronofogden i Norra Wadsbo fögderi af Skaraborgs län. P. F. Swanström.
— Kronprinsessans tillfrisknande har utan
afbrott pågått, hwarför man lär kunna hoppas att
hon med det snaraste skall wara fullkomligt
återstäld.
— Eldwåda. Kl. 8,17 i torsdags afton
signalerades från skåpet n:r 115 wid Pilgatan å
Kungsholmen, att eld utbrutit. Wid brandcorpsens
ankomst dit befanns det, att det å tomten n:r 3
wid Fabriksgränd belägna Ahlströms söners
färgeri stod i lågor. Elden hade redan gripit starkt
omkring sig i det utmed sjön liggande garnfärgeriet,
hwilket till en del war nybygdt och af trä, och
trots brandcorpsens raska ingripande nedbrann det
samma i grund. Deremot lyckades det att rädda
ett derinwid befintligt likaledes nybygdt hus, som
inrymde ångpanna och maskiner samt lager. Intet
af de stora fabrikshusen blef angripet af elden och
ej heller boningshuset. Af det på torkwinden i
det nedbrunna huset upphängda garnet blef intet
räddadt. Garnet, som torde hafwa uppgått till ett
wärde af bortåt 3,000 kr., war assureradt, hwilket
deremot ej war händelsen med det lyckligtwis föga
dyrbara huset. Först kl. 10,45 e.m. kunde rapport
afgifwas, att elden war släckt.
— Pessimism hos ungdomen. En
13-årig flicka, boende å söder, hade en längre tid
warit sjuklig. Tillståndet förwärrades för kort tid
sedan, och plötsligt afled flickan.
Obduktion gaf wid handen att dödsorsaken war — förgiftning med fosfor.
Från Utlandet.
Paris d. 7. Louis Blancs begrafning kommer att ske på statens bekostnad.
Seinefloden har åter stigit.
Regeringen ämnar af kammaren begära en million francs för att understödja de af öfversvämningen lidande.
Cairo d. 7. Mahmud pascha, Carniali pascha, Fehmi pascha, Abdulla pascha och Tulba pascha instäldes i förmiddags för krigsrätten och erkände sig skyldige till delaktighet i uppror. Domens afkunnande uppsköts.
London d. 7. »Times» meddelar från Cairo, att Riaz pascha ingifvit sin afskedsansökan.
Helsingfors d. 7. Generalguvernörens kanslichef Lerche, är utnämnd till senator, kanslirådet Hangberg har i hans ställe blifvit kanslichef.
Wien d. 7. Styrelsen för sydbanan tillkännagifver, att hela trafiken å Brennerbanan kommer att åter öppnas den 17 december.
Af andra afdelningen utaf dem som deltagit i gatuupploppen hafva 3 blifvit frikända och 8 dömda till fängelse från tre dagar till tre veckor.
Paris d. 7. Pailleron och Mazade hafva blifvit valda till ledamöter af akademien.
Clamageron (?) och Bardoux äro valde till senatorer för lifstiden.
Cairo d. 7. Ali Fehmi, Tulba och Abdulla dömdes till döden, men benådades och landsförvisades för lifstiden.
Paris d. 7. Deputeradekammaren har, med 332 röster mot 32, förkastat ett amendement att förhöja skatten på lösegendom.
Finansministern Tirard förklarade på förfrågan, att han ansåge konvertering af femprocentslånet under nuvarande finansiela förhållanden för omöjligt. Regeringen kunde i detta afseende icke åtaga sig någon förpligtelse.
Konstantinopel. Den turkiska palatssammanswärjningen har, enligt ett från Konstantinopel ingånget telegram, haft den inwerkan på sultanen, att han blifwit sinnesslö, och man fruktar, att han skall blifwa wansinnig; han ser öfwerallt förrädare och mördare och har icke lemnat palatset sedan i fredags.
Om Arabis dom och de närmare detaljerna wid dess afkunnande föreligga nu detaljerade underrättelser. De i Egypten bosatta europeerna hade önskat statuerandet af ett exempel, ty de frukta, att fellaherne skulle i långa tider ha kommit ihåg ett dylikt bewis på hwarthän en resning mot europeerne kan leda. Förbittringen är sålunda liflig hos europeerne i Kairo och Alexandria. Att domen blifwit så mild tillskrifwes ensamt lord Dufferins energiska genomdrifwande af sin fordran att Arabi skulle slippa undan med lifwet, äfwen om det kunde bewisas, att han war delaktig i massakrerna och brandanläggningarne i Alexandria, man måste slutligen gifwa efter för lord Dufferins upprepade hotelser och hårda ord under hans sista samtal med Sherif och Riaz pascha, hwilka flera gånger reste sig och wille gå.
Om sjelfwa proceduren wid domens afkunnande heter det: Krigsrättens president war Rauf pascha, f. d. guvernör i Sudan, och dess medlemmar bestodo uteslutande af egyptiska officerare. Genom ett sällsamt sammanträffande hade presidenten sjelf warit en aktiv medlem af nationalrådet i Kairo, undertecknat många af de till Porten adresserade telegrammen och lyckönskat Arabi i anledning af hans uppförande wid Kafr-Dowar.
De närwarande wäntade några ögonblick på Arabis uppträdande. Omsider inträdde han, åtföljd af wakten och gick långsamt bort till en stol bakom mr. Broadley. Arabi såg blek ut, men många anmärkte, att han wisade mera wärdighet och sjelfbeherskning än den midtemot honom sittande domaren. Efter en kort paus yttrade presidenten till Arabi, hwilken reste sig: “Achmed Arabi pascha, ni är, enligt undersökningskommissionens beslut anklagad för att ha gjort uppror mot khediven. Är ni skyldig eller icke skyldig?”
Då höll mr Broadley på sin klients wägnar följande swar på franska: “Af egen fri wilja och i öfwerensstämmelse med min adwokats råd, erkänner jag mig skyldig till detta brott.”
Swaret öfversattes derefter för domstolen på arabiska, hwarefter presidenten uppsköt förhandlingarne till kl. 3 e. m.
Redan kl. 2 e. m. woro en mängd infödingar samlade utanför byggnaden, för att få höra den dom, som skulle afkunnas öfwer Arabi, och sessionsrummet war uppfyldt med åhörare, bland hwilka man såg många europeiska damer. Kort efter kl. 3 inträdde Sir T. Wilson, åtföljd af krigsrättens president och medlemmar. Alla de närwarande betraktade ifrigt fången, då han wisade sig och kastade till hälften nyfikna, till hälften oroliga blickar på publiken.
Hela saken warade endast några minuter. Presidenten uppläste krigsrättens dom, hwilken lyder sålunda:
“Alldenstund Arabi erkänner, att han gjort sig skyldig till uppror, på hwilket brott art. 92 i den osmaniska militärlagboken och art. 59 i den osmaniska strafflagboken kunna tillämpas, och alldenstund krigsrätten efter denna bekännelses afläggande icke kan annat än tillämpa nämnde artiklar, hwilka straffa uppror med döden, så har den enhälligt beslutat, att döma Achmed Arabi till döden för uppror mot Hans höghet khediven. Krigsrätten har äfwen beslutat att framlägga denna dom för khediven till sanktion.”
Presidenten uppläste derefter följande af khediven utfärdade dekret: “Wi, khediv af Egypten. Alldenstund Achmed Arabi har i dag blifwit af krigsrätten, i öfwerensstämmelse med art. 92 i den osmaniska militärlagen och art. 59 i den osmaniska strafflagen, dömd till döden, och alldenstund wi af personliga skäl önska att på nämnde Achmed Arabi utsträcka den oss tillerkända benådningsrätten, befalla wi härmed, att den öfwer Achmed Arabi afkunnade dödsdomen skall förwandlas till lifstids landsförwisning från Egypten och alla dess besittningar, men att Achmed Arabi skall undergå det honom ådömda dödsstraffet, såwida han åter beträder Egypten eller dess besittningar. Wår inrikesminister och wår krigsminister har fått i uppdrag att utföra denna befallning.”
Arabi, som stående åhört såwäl domen, som khedivens manifest, bugade sig nu för krigsrätten och förde på orientaliskt sätt handen till sin panna. Efter några ögonblicks paus reste sig krigsrätten och förhandlingen förklarades wara afslutad. Många af åhörarne wisade stor sympati för Arabi, hwars wärdiga hållning gjorde intryck på dem. Många tryckte hans hand och då han lemnade rummet, räckte ett fruntimmer honom en blomsterbukett, hwilken wänlighet tycktes röra honom djupt.
Rörande den dömdes blifwande öde berättar “Daily News”, att Arabi icke allenast skall bibehålla sin militära rang, utan uppbära ett årligt anslag af 2,000 egyptiska pund af den egyptiska statskassan. Såsom hans förwisningsort nämnes Bermuda, Gibraltar, Malta och Goda-hoppsudden. Om några dagar skall krigsrätten antagligen äfwen döma de öfrige anklagade hufwudledarne, Tulba, Addelal, Mahmud Sami, Jacob Sami och Achmed Rifaat till längre eller kortare landsflykt. Wärre torde det gå Suleiman bey, hwilken ledde Alexandrias plundring.
Enligt ett privat telegram från Alexandria till “Natt.” kommer Arabi sannolikt att exileras till kapkolonien. Khediven har benådat hundra fångar. Publiken harmas öfwer den komedi, som spelats, och beklagar, att man icke sökt upptäcka de werkliga upphofsmännen till massakrerne och brandanläggningarne.
Stockholms-Korrespondens.
(Genom Swenska Telegrambyrån.)
Förstärkning af statskontorets grundfond. Statskontoret har under de senaste weckorna afbetalt ytterligare 2 millioner kronor af sin skuld till riksgäldskontoret, hwadan nämnde skuld numera nedgått till 3 millioner kr. Den förstärkning af statskontorets grundfond, som hittills egt rum, har således utöfwat den wälgörande werkan, att den bidragit att sätta statskontoret i stånd att göra betydliga afbetalningar å sin skuld till riksgäldskontoret. Meningen med denna förstärkning har naturligtwis ej heller kunnat wara annan än att befria statskontoret från denna skuld och att bereda statskontoret ett kassaförlag för att icke behöfwa årligen skuldsätta sig hos riksgäldskontoret. För att winna detta mål är man, såsom af ofwanstående framgår, nu ett godt stycke på wäg, men ingalunda är målet ännu upphunnet. Wi hafwa yttrat detta i anledning af de inom den antiministeriella pressen och senast i Stockholms Dagblad för några dagar sedan förekommande yttrandena, att förstärkning af statswerkets grundfond skulle stå i något sammanhang med de stora frågorna. Denna åsigt hwilar på en fullkomlig missuppfattning. Oberoende af nyssnämnda frågors lösning war det wäl af wigt att den skuld, hwaruti statskontoret häftade till riksgäldskontoret och för hwilken sistnämnda kontor upptagit ett temporärt lån, blef gulden, och oberoende af samma fråga är det wäl af wigt att statskontoret eger det kassaförlag, som årligen påkallas för att sätta kontoret i stånd att fullgöra de å detsamma anwisade utbetalningar. Hade regeringen tagit befattning med skattereformen utan att bekymra sig om statswerkets grundfond, då hade hon naturligtwis wida lättare kunnat bereda tillgångar för budgetens uppgörande, men då hade ock ministären med rätta förtjent klander för ett lättsinningt åsidosättande af den omtanke om statswerkets ställning, som bör utgöra en af de främsta omsorgerna för hwarje regering.
Svenska Afrika-forskare. Det hufwudsakligen
af belgier bestående sällskapet “La société
africaine”, hwars ordförande är konungen af Belgien,
har sedan åtskilliga månader tillbaka förberedt en
ny expedition, som under den bekante
Afrika-forskaren Stanleys högsta befäl skall undersöka vissa
trakter af Kongo-området i det inre Afrika. De
belgier, som föranstaltat om utrustningen af
expeditionen, hade redan från början föresatt sig att söka
förmå några swenska officerare att såsom ledare
deltaga deri, äfwensom att anställa swenska
matroser wid expeditionens beväpnade trupp. Helt wisst
var det dels den smickrande uppmärksamhet,
hwilken de swenska gymnasterna ådragit sig wid sina
twenne besök i Bruxelles, dels det anseende swenska
namnet wunnit genom de arktiska expeditionerna,
som förmådde anordnarne af företaget att wända
sig till Swerige för att anskaffa nya deltagare.
Genom bemedling af löjtnant V. Balch har “La
societé africaine” förmått åtskilliga af wåra yngre
officerare att intressera sig för planen, och twå af
dessa intresserade, nemligen löjtnanten F.S. von
Krusenstjerna och underlöjtnanten E. Sundwallson,
båda tillhörande fortifikationen, hafwa nyligen
återkommit hem från ett besök i Belgien, der de med
de ledande männen ingått öfwerenskommelse om
deltagande i expeditionen för en tid af tre år och
på ganska fördelaktiga wilkor. En tredje swensk
officer befinner sig för närwarande i Belgien för
samma ändamål, men huruwida underhandlingarne
mellan honom och sällskapet äro afslutade, kunna
wi icke uppgifwa. Hrr von Krusenstjerna och
Sundwallson komma att få befäl öfver twenne af de
underafdelningar, i hwilka expeditionen skall
förgrena sig, och redan i nästa månad skola, såwida
de erhålla kongl. permission, de anträda resan
härifrån för att ansluta sig till de öfriga deltagarne.
Den första afdelningen af undersökningskåren skulle
afgå den 6 dennes. Såsom bekant är, kommer en
fransk expedition under den franske sjöofficeren de
Brazza att likaledes sysselsätta sig med nya
forskningar inom Kongo-området, men någon konflikt
mellan detta företag och det belgiska är icke att
befara, dels emedan det sistnämnda afser ett
uteslutande vetenskapligt och civilisatoriskt ändamål,
men alls icke någon landwinning, och i allt fall
är det ifrågawarande området så vidsträckt, att det
bör lemna godt utrymme för båda.
Riksdagshuset. Såsom wi för en tid sedan
omnämnde hafwa hrr fullmäktige i riksgäldskontoret
förehaft till pröfning ett förslag angående
ventilering af riksdagens Kamrar efter ett nytt system,
som lärer wara med framgång tillämpadt i
riksdagshuset i Berlin. Detta förslag hade uppgjorts
af professorn wid tekniska högskolan
J. E. Cederblom. Då emellertid kostnaderna för att i
Kamrarne anordna luftwexling efter prof. Cederbloms
nämnda förslag, hwaröfwer sakkunnige personer på
anmodan af fullmäktige i riksgäldskontoret afgifwit
utlåtande, befunnos icke kunna nedbringas till den
summa, som riksdagen högst ställt till fullmäktiges
disposition för omändringen i riksdagshuset, eller
15,000 kr., ansågo fullmäktige sig icke berättigade
att nu gå i författning om en genomgripande
förändring af hela ventilationssystemet i Kamrarne.
Man har inskränkt sig till att, i afseende på
luftwexlingen, låta spänna ny wäf, hwilket funnits
wara oundgängligen nödwändigt, emedan den
förutwarande i följd af dam icke mera så som sig borde
genomsläppte luften, under taket i Första och
Andra kammarens samlingsrum samt att anordna det
en ventilering af statsutskottets plenorum kan ske
genom de för kamrarna afsedda
ventilationsapparaterna. För öfrigt bestå förändringarna inom
riksdagshuset endast uti att, sedan
justitieombudsmannens expedition flyttats till riksgäldskontorets
hus, den lokal, som sålunda blifwit ledig, genom
borttagande af en wägg m. m. apterats för att
tjena till rum antingen för ett särskildt och ett
tillfälligt eller för tre tillfälliga utskott.
Stockholms-krönika.
För denna tidning af Achates.
VII.
| Innehåll: | Stockholmarne och ästetiken — Förwexling af parkettbänkar och skolbänkar. |
Man får nog en och annan gång höra wår hufwudstads innewånare tillwitas böjelse för en hyper-ästetisk åskådning. Man finner det anmärkningswärdt och icke alldeles som sig bör, att i ett land sådant som wårt, med dess karga natur som ständigt och allwarligt manar till en werksamhet med sitt mål utom sig sjelf, den landets krafter förenade hufwudstaden lefwer ett lif och skådar med ögon, för hwilka, såsom man menar, nyss antydda maning är som om den aldrig funnes till. Man frapperas af att inom den högre bildningens lilla men inflytelserika werld se ästetiserandet drifwas så ifrigt, som inneslöte det lifwets gåta, som funnes intet wäsentligt i werlden der öfwer eller ens der bredwid; man skönjer inflytelsen af detta betraktelsesätt på samhällslagren utomkring denna lilla werld och menar sig slutligen se detta ästetiska utflöde från höjderna wattnas ut hos den stora massan i en anmärkningswärd stor hängifwenhet åt nöjen i mångskiftande former, men alltid med en större eller mindre anpart af ästetisk förgyllning. Och när den för öfrigt fördomsfrie och högt upplyste mannen från den aflägsna landsortsändan ser allt detta, så påkommer honom ofta en känsla, som förefunnes ett wisst främlingskap mellan Sweriges öfriga land och dess hufwudstad: han intages må hända af en bäfwande aning om fara från detta förhållande och hängifwer sig kanske åt jemförelser med wissa moment i kulturhistorien, der det förtäljes, huru som det ofta inträffat, att när ett folks fulla mandomskraft utblomstrat, en efterblomstring i det hänseende som wi här ofwan widrört och med dess kännetecken följt, hwarefter allt warit slut, den en gång så kärnfulla stammen blifwit en murknande stubbe, som fått lemna plats för en annan folkorganism.
Det lär dock icke wara så farligt med saken. Fenomenet är ingalunda någon egendomlighet för wår hufwudstad, utan snarare för hufwudstäder i allmänhet. Orsakerna äro icke heller så swåra att upptäcka. För Stockholm torde dessutom särskildt tillkomma en omständighet, som gynnar utbildningen af det ästetiska sinnet; wi mena nemligen, att det i det hänseendet icke kan wara utan sin betydelse att ständigt få upprullade för sina ögon de wexlande sköna vyer och partier, hwilka Stockholm i så owanlig mängd erbjuder.
Bland de öfriga ästetiska bildningsmedel är otwifwelaktigt teatern den, af hwilket Stockholmsbon rönt mesta inflytelsen. Detta uppenbarar sig i mångahanda måtto, dagligen och stundligen, och icke minst i vissa oarter, af hwilka wi här wilja widröra en — seden att i otid begagna applåderande såsom uttryck för sitt erkännande af hwad man erbjudits höra eller se.
Brefskrifwaren wet mer än wäl, att denna osed nu mera icke längre än inskränkt till hufwudstaden, utan att den derifrån börjat, om också i lindrigare grad, sprida sig till landsorten; han håller det nog också för sannolikt, att oseden icke ursprungligen förskrifwer sig från Stockholm. Men å andra sidan wet han också, att den icke har hemul i sundt omdöme och god smak, och wid sådant förhållande borde ju den omständigheten, att den tilläfwentyrs en gång inkommit som article parisien, icke få werka derhän, att den till den grad, som nu sker, omhuldas. En nykterhetstalare uppträder inför en samling folk och förehåller dem nykterhetens allwarliga pligt, och åhörarne applådera. En föreläsare redogör inför ett auditorium för ett främmande lands literaturförhållanden, och auditoriet applåderar. En wetenskapsman stiger ned till en samling obildade och söker i populär form göra dem delaktiga af sin wetenskaps sanningar; åhörarne gifwa sitt bifall — åt hwad? — till känna genom
