ken, oaktadt den walmanslista segrade, som war rigtad emot honom. Omslaget lär hafwa skett kort före walmanswalet och påstås hafwa berott på någon fruktan för att planen på hr L. O. Larssons uteslutande skulle framkalla repressalier i form af andra förändringar bland bankofullmäktige.
– Snöstormen har sträckt sig wida. Sålunda skrifwes i Snällposten för i måndags: Ihållande snöstorm under gårdagen, först med sydwestlig, sedan med nordwestlig wind, har åter klädt marken i winterskrud, som synes wilja blifwa waraktig, då kölden ännu fortfar.
– Lindbergska sällskapets sejour i Malmö har, enligt Malmötidningarne, warit särdeles lysande och lycklig, icke minst i ekonomiskt hänseende. Så skrifwes härom i Snällposten: Sannolikt aldrig och med wisshet icke efter 1870, från hwilken tid sifferuppgifter ligga framför oss, har ett teatersällskap härutinnan hos oss warit så lyckligt lottad som detta. Sejouren började den 26 sistlidne december. Under december månad gåfwos 4 representationer med en medelförsäljningssumma af omkring 555 kr., under januari 19 representationer med en medelrecett af omkring 687 kr., under februari 16 föreställningar, som i genomsnitt inbringade ungefär 688 kr., och under innewarande månad hafwa gifwits 7 föreställningar, hwarwid försäljningssumman i medeltal uppgått till 699 kr. Räknar man tillsammans ofwanstående siffror, så befinnes att hr Lindberg på 46 representationer inspelat inalles 31,174 kr.
Samma tidning, som serdeles lofordar sällskapets prestationer, meddelar följande förteckning öfwer de pjeser, som under sejouren gifwits: “Hamlet” (7 ggr), “Konung Richard den andre” (3 ggr), “Tartuffe” (1 g.), “Figaros bröllop” (2 ggr), “Den societet, der man har tråkigt” (4 ggr), “Gringoire” (3 ggr), “Den hwita halsduken” (4 ggr), “På Gröna Lund” (4 ggr), “Tur hos damerna” (2 ggr), “Från Amerika” (2 ggr), “Reif von Reislingen” (3 ggr), “Hata mig, herre!” (3 ggr), “Gustaf Banér” (2 ggr), “Fruarna Montanbrèche” (2 ggr), “Låtom oss skiljas!” (2 ggr), “Så kallade hedersmän” (1 g.), “Fregattkaptenen” (3 ggr), “Bröllopet på Ulfåsa” (3 ggr) och “Pelle Grönlunds bryggeri” (3 ggr).
– Hemmanshandels-skoj, skrifwer en meddelare till Ö.-P., har nyligen skett i W. Göinge härad (Skåne), ity att en dansk äfwentyrare i sådant ärende begaf sig till Lund, der han råkade en person, den han uppmanade att göra sällskap med sig för att uppgöra en god affär. Lundabon nappade på kroken och de twå stallbröderna kilade åstad till Thyringe, der den förstnämnde föregaf sig wara agent för hemmanshandel, och kompanjonen sade sig wara baron. Genom agentens bemedling köpte baronen werkligen ett hemman för 68,000 kr. Både säljare och köpare trodde sig hafwa gjort en briljant affär; köpekontraktet upprättades, och deri stadgades, att de i hemmanet först intecknade 30,000 kronor skulle qwarstå och resterande beloppet erläggas efter tre månaders förlopp, då egendomen också skulle tillträdas. Härefter begåfwo sig spekulanterna åstad med kontraktet på fickan utan att lemna säkerhet för de 38,000 kr. Säljaren anade ugglor i mossen och satte efter industririddarne till Lund, der han riktigt nog råkade den egentlige köparen, hwilken nu förwandlats till en wanlig handtwerkare och föregaf, att agenten, som innehade det märkwärdiga köpekontraktet, hade knallat sig i wäg till obekant ort. I följd häraf kan den lurade säljaren ingenting widtaga med hemmanets skötande eller säljande, och så illa kan det bära till, att köparen kan sälja hemmanet till hwad pris som helst och förste säljaren icke få ett öre för de 38,000.
– Folkskalden Pehr Thomassons död har genom telegram meddelats wåra läsare. Rörande den aflidne skalden meddela wi efter Aft.-bl. följande korfattade lefnadsteckning: Pehr Thomasson föddes den 24 februari 1818 i Jemshög uti Blekinge; föräldrarne woro bonden Thomas Swensson och Hanna Swensdotter. Tidigt wisade han mycken håg för läsning och uttryckte sin önskan att få studera, men då fadren snart afled och då kyrkoherden i församlingen afrådde gossens anförwandter ifrån att låta honom studera, måste han, så fort han ansågs arbetsduglig, taga tjenst hos en äldre bror, som efter faderns död öfwertagit hemmanet. Läsningen af wåra förnämsta skalder, som tillfälligtwis föllo honom i händerna, utwecklade hastigt hans håg för sjelfständig diktning. Efter att hafwa begynt med att sjunga folkwisor, hwilka snart wandrade från mun till mun, utgaf han 1841 sitt förstlingsarbete, “Blendas saga”, som året efter följdes af “De tre blommorna” samt “Blomsterspråk på vers”. Det bifall, dessa små diktskapelser rönte, stadgade hans beslut att efter hand lemna plogen och öfwergå till uteslutande literär werksamhet. År 1850 flyttade han från sin födelsebygd till ett hemman Wässby, beläget nära Kullaberg i Skåne, och tillbragte derstädes några år såsom jordbrukande bonde. Emellertid lemnade han 1857 helt och hållet landtbruket och flyttade till Jönköping, hwarefter han uppehöll sig dels i Göteborg, dels i Alingsås, innan han i slutet af 1860-talet bosatte sig i hufwudstaden. Sedan han 1846 utgifwit en ny diktsamling “Ur dalen och skogen”, började han i en serie noveller teckna små taflor ur folkets lif. Bland hans många arbeten wilja wi särskildt framhålla de twå täcka idyllerna “Kung Oscar och skogwaktaren” och “Kungens första kärlek” samt de burleskt komiska novellerna “En fyndig bonde” och “Braskans marknadsresa”. År 1870 började han i Stockholm utgifwandet af tidningen Swenska Medborgaren, i hwars ledning han deltog, äfwen sedan tidningen öfwergått till ett bolag. Under flere år erhöll Pehr Thomasson ett af de understöd, som swenska akademien eger att utdela åt witterhetsdiktare. Wid 1880 års riksdag fick han sig tillerkänd en årlig pension af 1,200 kr. Gift 1872 med Rossalie Boltzius, efterlemnar han enka och dotter.
På ångaren Navarres ångbåtspassagerare meddelar Sn.-P:n en förteckning, hwaraf man finner, att de flesta woro från Kronobergs län eller Blekinge. Icke mera än en från Kalmar län finnes deruti upptagen, nemligen drängen Augustinus Nilsson från Madesjö, 17 år gammal. För öfrigt heter det i samma tidning:
Enligt telegram från rederiet äro räddade: båtsman Sinclair samt de manlige passagerarne Andersson, Hagelberg, Nygren, Mannal och fröken Lotz, hwilka landsatts i Hull, samt fem passagerare, hwilkas namn man ej känner, och fem man af besättningen, hwilka bergats ombord å en holländsk smack, hwars destinationsort är obekant.
Man hyser dock förhoppning att ännu flera äro räddade, emedan “Navarre” war försedt med särdeles rymliga och starka bergningsbåtar, och möjligen kan en eller annan af dessa hafwa blifwit påträffad af förbiseglande fartyg.
Bland de emigranter, som i Malmö löste biljett, fanns äfwen en, som uppgaf sig wara snickare och heta Erland Larsson. Denne, som emellertid sedermera befanns wara den från Östra Greda på Öland förrymde förfalskaren Nils August Nilsson, blef, såsom redan omtalats, häktad i Köpenhamn och sålunda förhindrad att företaga den farliga färden.
– Wraket af “Cimbria”. D. 3 d:s inkom, enligt “Jyllandsposten”, till Esbjerg bergningsångaren “Kattegat” från emigrantångaren “Cimbrias” wrak, der dykarne hade företagit undersökningar, hwilka dock icke ledt till något synnerligt resultat Som bekant har “Cimbria” sjunkit på 15 famnars watten; från däcket till wattenytan är 10 famnar, och det war alldeles omöjligt för dykarne att se eller företaga något af betydenhet på grund af den starka strömmen. Det enda, som med säkerhet kunnat iakttagas, är att en af räddningsbåtarne, som stod å maskinöfwerbyggnaden åt babord, ännu war fastsurrad akterut på halfdäcket. I en sammanskjuten tross lågo åtskilliga likdelar, det antages af 6 a 7 personer. Att den tyske dykare, som förut omtalats i tidningarne, sett massor af lik på däcket, är föga sannolikt. Af hwad “Kattegats” dykare meddelat, kunde man till och med frestas att tro, att han icke warit nere på däcket, enär det war alldeles omöjligt att se längre än högst en aln framför sig, och både Jens Olsen, som först war nere, och Rasmus Due hafwa förklarat, att de måste känna sig fram öfwerallt. Att det finnes en del lik sammanpackade i kappen, är ju naturligt på grund af den trängsel, som uppstått under ögonblicket från det sammanstötningen inträffade till dess fartyget sjönk. Att rädda något af lasten måste säkert anses såsom omöjligt, enär den befinner sig i de nedersta rummen, och man skulle alltså bortspränga 3 däck innan man kunde nå den, hwilket knappast någon dykare will inlåta sig på. Åtminstone hafwa de twå ofwannämnde dykarne förklarat sig icke wilja göra detta, och det är män, som kunna ställas bredwid hwilka andra som helst af samma yrke, isynnerhet Jens Olsen, som är en af Switzers äldste dykare och flera gånger wisat prof både på mod och duglighet. Wid en sprängning af däcken skulle ett förfärligt skådespel wisa sig, enär der finnas inemot 400 lik, hwilka då skulle blifwa alldeles sönderslitna. Såsom wraket nu står har det wisat sig stor swårighet för dykarne att hålla sig klara för tacklage m. m., som finnes öfwerallt på däcket. Dykarne woro flera gånger uppe i wattenytan, men måste gå ned igen, emedan slangen blifwit oklar. Det enda “Kattegat” har bergat på däcket är en jern-båtsurring. – “Kattegat” skall nu undersöka förhållandena wid de twå på Herns ref 1880 strandade engelska ångarne, hwarifrån under de sista twå åren inbergats bomull.
–Olyckshändelse. Enköpings-Posten meddelar från Örsundsbro: Åtta dagar i söndags inträffade wid Örsundsbro en olyckshändelse, som lätt kunnat kosta en menniska lifwet. Ett ungt fruntimmer, frök. Elin Andersson, råkade nemligen, då hon skulle gå ned för en trappa, att falla hufwudstupa utför den samma, derwid hon, af glasskärfwor från en karaffin, som hon bar i handen och som krossades i fallet, erhöll ett omkring 5 tum långt och 1 tum bredt och djupt sår wid ena tinningen. Genom tillfällig förbindning hämmades dock blodflödet något, men då hon tidigt på måndagsmorgonen skulle skjutsas in till Enköping för att erhålla läkarehjelp, skenade hästen. Härwid wälte släden, och den sårade flickan, hwars bindel hade lossnat i fallet, anträffades på wägen nästan förblödd och afswimmad af en förbifarande. Äfwen skjutskarlen hade illa skadat sig och låg likaledes afswimmad wid dikeskanten. Endast ett ungt fruntimmer, som skulle göra den sjuka flickan sällskap till läkaren, stod förtwiflad och hjelplös wid olycksstället. Genom hjelpsamma menniskors medwerkan lyckades man ändtligen få den sjuka in till staden, som det tycktes i hopplöst tillstånd. Sedan den dagen har hon wårdats å härwarande sjukhus till i torsdags i förra weckan, då hon förklarades så pass återställd, att hon kunde utskrifwas.
– Om brandanläggningen i Alingsås berättar Alingsås Weckoblad: En owanlig sensation framkallade i onsdags den hardt när otroliga underrättelsen om att en af samhällets mest ansedde köpmän, manufakturhandlaren Martin Williamson, mycket anlitad i kommunala wärf, blifwit nämde dags afton, sedan han först inför åklagaren erkänt sig skyldig, häktad för mordbrandanläggningen i sitt eget hus under loppet af söndagsaftonen. Orsaken till detta brott är så mycket sämre, som han ej – efter hwad man tror sig med säkerhet weta – lider af ekonomiskt betryck, utan endast för att utfå sitt handelslagers assuransbelopp, begått handlingen, genom hwilken en stor del af stadens inwånares lif, gods och wälfärd swäfwat i högsta fara.
Planen war omsorgsfullt uttänkt. Han hade nemligen i nedre wåningen, som uteslutande upptager handelsbutikerna, låtit i ett derstädes mellan förstugan och wenstra butiksrummet befintligt wäggskåp placera sin mordbrandsapparat, hwilken bestod af ett större stearinljus, i hwars nedre ända han från den ena sidan till den andra borrat ett hål, genom hwilken han ledt en oljad ljusgarnsweke. Den ena ändan af weken löpte genom ett från skåpet till butiksrummet i wäggen anbragt hål till en fotogenbutelj, som stod dold bakom pappersaskar med linnewaror, under det andra ändan likaledes förde till en med fotogen fyld butelj, stående i skåpet. Hålmynningen i wäggen war indränkt med fotogen, och rundt om fotogenbuteljerna woro lätt antändbara saker hopade.
Söndagen den 4 dennes, kl. 11 f.m., reste W. till Mengsholm, sedan han dock först påtändt det i wäggskåpet befintliga ljuset, hwilket han beräknat skola brinna i ungefär tio timmar, innan det meddelade eld åt de genom juset ledande wekarne, som skulle fortplanta elden till fotogenförrådet. Kl. 7 på aftonen warsnade en af tjenstfolket en ljusstrimma, som utträngde från skåpet och då detta af de tillstädeskommande handelsbiträdena öppnades, röjdes det farliga uppsåtet. Det återstod af ljuset ungefär ½ dec.-tum, innan detta brunnit så långt, som ämnadt war för åstadkommande af branden, hwilken af Williamson beräknats skolat uppstå då husets alla inwånare woro på teaterrepresentationen, till hwilken han inbjudit dem samtliga. Williamson hemkom från sin resa kl. 8 på aftonen, då han direkt från stationen begaf sig till teatern, der han af ett sitt biträde underrättades om mordbrandsanläggningen. Dagen derpå anmälde han förhållandet för stadsfiskalen, som anstälde undersökning, wid hwilken Williamson så wäl som hans biträden förklarade sig sakna all kännedom om rätta förhållandet. Sedan upprepade förhör skett och undersökningen pågått under flere dagar, samt sedan åklagaren fått i sina händer flere graverande omständigheter mot Williamson, anmälde sig slutligen denne som warande gerningsmannen och med anhållan att blifwa häktad.
Ransakning med den häktade förewar i fredags wid rådhusrätten. Något utslag fäldes dock ej, utan han blef för undergående af nytt förhör, sedan inventering skett å hans lager och läkares intyg om Williamsons sinnesförfattning inhemtats, ånyo till häktet införd.
Williamson uppgifwer sjelf inga andra motiv för sin handling, än att han under senare tiden haft “fixa idéer”, som drifwit honom till mordbrand.
– Qwäfd af mjöl. Då mjölnaren Jöns Jönsson Bergström i lördags wid femtiden war sysselsatt med att skofla ned mjöl från mjölpackrummet i tredje wåningen å stora walsqwarnen i Malmö, råkade han genom någon oförklarlig tillfällighet att komma ned med benen och en del af kroppen i sjelfwa trumman och öfwerhöljdes inom kort af ett flere fots lager af mjöl, hwilket sannolikt inom ett par minuter qwäft honom. Då emellertid omedelbart derpå en stagnation i trumman observerades i nedre wåningen, skyndande man upp för att se efter orsaken, hwarwid, sedan mjölet undanskoflats, Bergström fans med utsträckta armar hängande död i mjöltrumman. Bergström war född den 2 maj 1848 och war ogift.
– Hwad inbillning kan göra. En gumma, som led af enwis magkatarr, for för någon tid sedan in till en stad i södra Swerige för att söka läkarehjelp. Som hon war “andligt sinnad” wände hon sig till en vikarierande kandidat, hwilken war mycket from och plägade bedja med sina patienter. Han bad med gumman och ordinerade någon sorts piller af hwilka hon tyckte sig blifwa bättre. Emellertid togo pillerna slut och hon måste på nytt söka läkare. Emedan den gudfruktige kandidaten war rest, wände hon sig till en annan för att få det gamla receptet på nytt påskrifwet. Som detta war trasigt, skref läkaren ut ett alldeles lika lydande och gumman köpte sina piller å samma apotek som förut. Efter några dagar kom hon tillbaka för att återfå det gamla receptet; ty de nya pillerna gjorde ingen werkan. Hon återfick werkligen detsamma och påstår sig nu wara mycket bättre. Det gamla receptet war nemligen liksom wälsignadt.
– Ett offer för morfinmissbruket. Till Kristianstadsbladet skrifwes: I dessa dagar har en såwäl af kamrater som patienter mycket omtyckt doktor, andre stadsläkaren i Stockholm O. A. Lycell, aflidit i Bonn. Officielt har dödsorsaken uppgifwits wara lunginflammation, men werkliga causa mortis lär ha warit morfinförgiftning. Dr. L. är ett af de många offer, missbruket af morfin skördat. I wårt grannland Danmark ha på senaste tider så många fall af morfinförgiftning förekommit, att lagstiftningen ansett sig böra sätta en dam för det onda. Och de sorgliga följderna af det öfwerhandtagande missbruket af detta smärtstillande gift ha äfwen i hufwudstaden wäckt på tal frågan om liknande lagstiftningsåtgärder. Der finnas såwäl äldre som yngre personer, hwilkas bleka och slappa anletsdrag, utmärglade kroppar och wacklande hållning wittna om att de äro hemfallna åt denna last, hwars werkningar äro snabbare och wida mer demoraliserande än dryckenskapslastens.
– Eldfasta bostäder. Ett intressant experiment företogs här om dagen med Hitchins patenterade eldfasta kalk på ett engelska kronan tillhörigt område wid Thames. En tegelbygnad hade uppförts för att profwas, och flere arkitekter och byggmästare hade infunnit sig.
Det hus, i hwilket experimentet gjordes, bestod af twå rum, ett i bottenwåningen och ett en trappa upp; trossbottnen, som skilde dem, bestod af Hitchins patenterade eldfasta kalk eller kolhaltig rappning. Rummet i bottenwåningen och öfwersta delen af bygnaden, som ersatte tredje wåningen, fyldes med mycket brännbara ämnen, hwilka antändes samtidigt och fingo brinna en halftimme. Derunder inträdde man i mellanrummet, och, oaktade de ofwanpå och under flammande lågorna, förblefwo golfwet och taket orörda, och den normala temperaturen bibehöll sig. För att fullständiga profwet tändes en stor eld i detta rum, hwarpå hettan blef stå stark, att glasen i fönstren smälte. De tre eldarna fortsatte att brinna någon tid och släcktes medelst en slang, som sattes i förbindelse med en wattenpost. Profwet war stärngt, all den stund bygnaden i hast blifwit uppförd. Bjelkarna woro emellertid fullkomligt orörda, ehuru de warit utsatta för denna fruktanswärda hetta på begge sidor, och det bewisades, att eldwådor kunna begränsas till det rum, der de uppstå. Allmän belåtenhet uttrycktes med profwet och dess resultat.
– Swenskt korn i Irland. I Ner. Alleh. läses: Herr L. O. Smith, som, säga hwad man will, med outtröttligt nit arbetar för äfwen andra idéer än dem, som kunna wara honom sjelf till gagn, har under sin winterwistelse i Alger lyckats intressera en mycket rik, framstående medlem af engelska parlamentet, Mitchell Henry, för det swenska utsädesfröet, hwilket haft till följd, att herr Henry genom härwarande kemiska station efterskrifwit utsädesprof af korn och hafre, med hwilka försök i wår skola anställas på herr Henrys egendom, Kylemore Castle i grefskapet Mayo på Irland. Äfwen af äpple- och päron-träd skola några dussin af bästa slag afsändas för att profwa deras egenskaper på annan jord och under ett annat luftstreck. Herr Mitchell Henry har äfwen lofwat intressera andra af sina landsmän för wårt korn, som, om det blott håller hwad som lofwas, efter hand, då det blir mera kändt, bör kunna winna god marknad.
– Den swenske Afrika-resanden kapten
Een är, enligt till Stockholm ingångna
underrättelser, definitivt anstäld i den afrikanska
internationala associationens tjenst. Som bekant har denna
belgiska association sitt förnämsta werksamhetsfält
wid Kongo, hwarest ofvan fallen ångbåtar äro i
gång. Kapten Een har redan öfwer Liverpool
afgått till sin bestämmelseort.
– Insamlingen för Darwinsmonumentet
lär här i Swerige hafwa inbragt omkring
7,000 kronor, subskriberade af flera hundra
personer ur de mest olika samhällsklasser, ett resultat,
som måste anses såsom hedrande för wårt land.
– Spilda menniskolif wid eldswåda. I Umebladet läses: Natten till den 3 dennes syntes här i staden ett starkt eldsken i westlig rigtning, tydande på att eldswåda utbrutit i någon från staden i denna rigtning ej så aflägset liggande by. På lördagsmorgonen sannades detta antagande, och erhöll man då upplysning om att hemmansegaren Olof Erikssons gård i Tjälamark nedbrunnit under följande hemska omständigheter:
Wid 11-tiden på natten hade makarna Eriksson och deras sex minderåriga barn waknat wid det de funnit eld hafwa utbrutit i det af dem bebodda boningshuset och i anseende till den rådande hårda blåsten med stor häftighet gripit omkring sig, så att de i blotta linnet måste skynda sig ut för att kunna rädda sina lif, hwilket äfwen lyckades för fem af dem, men erhöllo de dock mer och mindre swåra brännskador. En i rummet liggande piga, Anna Johansson, hwilken förut af sjukdom warit sängliggande och oförmögen att rädda sig, samt en i hennes närhet liggande fyraårig gosse blefwo deremot innebrända.
Makarne Eriksson och twenne deras döttrar Augusta och Johanna erhöllo wid utrusandet så swåra brännskador, att de senare på dagen, wäl inbäddade i slädar, måste afföras till länets södra lasarett för erhållande af läkarewård och skötsel. Under färden till lasarettet afled dock mannen, Olof Eriksson, den mest brandskadade, på omkring 1/10 mils afstånd från Tjälamark.
Huset, som nedbrunnit i grunden, och den i det samma förwarade lösegendomen, hwilken blef lågornas rof, woro icke brandförsäkrade, hwadan de öfwerlefwande befinna sig huswilla och i den yttersta fattigdom.
Elden antages hafwa uppkommit från skorstenen mellan taken.
– Hundförgiftning. Från Göteborg skrifwes: Bortåt ett tjugotal hundar, deraf flera dyrbara race- och jagthundar, ha under de senaste dagarne påträffats liggande döda å Jerntorget m. fl. platser i Masthugget, hwarjemte flere af dessa hundar dött kort efter det de hemkommit, synbarligen till följd af förgiftning. Saken war i lördags föremål för undersökning i poliskammaren, som förordnade att inelfworna af de döde hundarne skulle undersökas på kemisk wäg för att få utrönt hwad giftämne, som anwändts. Spaningar pågå efter gerningsmannen.
– Handeln med menniskohår. Centralpunkten för denna handel är Paris, der, enligt officiela uppgifter, årligen omsättas c:a 100,000 kilogram hår, som till största delen bearbetas i Paris. Håret kommer dels från Frankrike, dels från Italien och dels från Nordtyskland; Österrike och Ryssland bidraga minst. Under de senare 10 åren har Kina, hwarest millioner menniskor är slätrakade, exporterat enorma qvantiteter hår, som dock icke skattas högt, emedan det icke är så lent och fint som det europeiska håret. Man har temligen allmänt den föreställningen, att hår tages från lik, men så lär icke wara förhållandet.
I det engelska wetenskapssällskapet framlades nyligen ett af menniskohår wäfdt klädesplagg, som war wackert och warmt, men hwars hållbarhet ännu icke bestått sitt prof.
– En brinnande jernwägswagn. Från Kronstadt i Siebenbürgen meddelas till “Neue Fr. Presse”:
Den 3 dennes på natten råkade på bansträckan mellan Pest och Szolnok, nära sistnämnda station en wagn af ungerska statsbanans snälltåg till Bukarest i brand genom axelfriktion, och i följd af det häftiga luftdraget stod wagnen inom få minuter i lågor. Sinnesnärwaron hos en passagerare, som på gångbrädena utanför wagnarne gick bort till lokomotivföraren och underrättade denne, hade man att tacka för, att de öfrige resande undgingo den förfärligaste katastrof. Detta fall bewisar klart och tydligt, hur nödwändigt det är, att wederbörande ändtligen låta i wagnarne anbringa elektriska eller andra ändamålsenliga signalapparater att anwändas wid inträffande fara.
Stockholm.
Dödsfall. I lördags afton afled härstädes genom följderna af ett slaganfall professorn, f. d. läraren wid underwisningsanstalten för barnmorskor i Stockholm, medicine doktorn och kirurgie magistern Fredrik August Cederschiöld, nära 70 år gammal.
– Bränwinsbeskattningen war i fredags mål för behandling af ett i Sjömanskapellet hållet allmänt möte, i hwilket nästan uteslutande blott goodtemplare deltogo till ett antal af bortåt 100. Sedan literatören hr J. Lindqwist i ett längre och sakrikt anförande redogjort för regeringens till innewarande riksdag aflåtna proposition om höjadne af bränwinstellwerkningsskatten samt för i detta ämne af hrr Mankell och Jonas Jonasson i Gullaboås wäckta motioner, och sedan en flera timmars diskussion häröfwer egt rum, beslöt mötet att som sin åsigt i frågan uttala: att förbrukningsskatter på nödwändighetsartiklar böra hållas så låga som möjligt, men att spirituosa och maltdrycker ej med skäl kunna anses som nödwändighetswaror, att bränwinsförsäljningsskatten bör helt och hållet afskaffas och all bränwinsskatt i stället läggas på tillwerkningen samt att, under uttryckande af sin stora tacksamhet till riksdagsmannen Jonas Jonasson i Gullaboås för det han wäckt motion om att en wiss mindre del af statens bränwinsmedel måtte anslås till främjande af nykterhetsarbetet, uttala sin fulla anslutning till syftet i denna motion.
Den religiösa rörelsen i Thorsås.
Ett par korrespondenter till wår tidning, berörande detta ämne, synes hafwa wäckt ett wisst uppseende inom de orter, der dessa rörelser pågå och haft till följd att wi fått emottaga flere uppsatser, ett par af dem mycket widlyftiga, innehållande gensagor mot brefskrifwarnes uppfattning och förswar för dessa andliga rörelser och deras ledare. Att wi omöjligt kunna bereda plats för alla dessa insändare hoppas wi att de sjelfwa inse, ty dels är ej den wanliga tidningspressen något lämpligt fält för utredande af religiösa twistefrågor och polemik emellan de många olika meningsskiftningarne och dels torde den stora tidningsläsande allmänheten med all rätt hafwa andra anspråk på tidningarne än att de fyllas med dylika uppsatser. För att emellertid äfwen den andra parten må hafwa sin talan, införa wi dock här nedan en af den insända gensagorne, som har den förtjensten att wara kortast och likwäl upptaga det hufwudsakliga af hwad de öfriga haft att uti saken förmäla. Den lyder sålunda:
Bref till “Kalmar”.
En brefskrifware från Thorsås med signaturen –r–, har welat gifwa tidningen Kalmars läsare underrättelse om några förhållanden på det reli-
Ett giftermålsanbud.
Öfversättning från engelskan
af Öda.
54
(För “Kalmar”.)
(Forts. från föregående. N:o).
Äfven Daphne å sin sida kände sig smärtsamt berörd och drog sig tillbaka, både bokstafligen och figurligen, af fruktan att han skulle anse hennes handlingssätt oqvinligt och opassande.
“Apropos”, sade han, försökande att tala obesvärat och lätt, “har ni någonsin hört talas om den gamla föreställningen, att när två verkliga vänner skiljas genom omständigheternas magt, så är det säkert, att de åter skola mötas och trycka hvarandras händer efter sju år? Jag undrar, om detta skall blifva händelsen med oss? Och hurudan skall ni då vara, Daphne? En lycklig maka, hoppas jag. På sju år kommer ni att blifva temligen matron-lik, och jag skall vara medelåldrig och gråhårig.”
Daphne tyckte, att hon erhöll en dolkstöt, under det hon lyssnade till dessa ord, men de gjorde henne godt i så fall, att de uppväckte hennes stolthet. Hon ville hellre hafva emottagit en verklig dolkstöt af honom, än att han skulle hafva uttalat dessa ord. Sorg, blygsel och vrede stredo om herraväldet i hennes sinne, ty hon antog, att han varseblef hennes kärlek och nu använde detta sätt att låta henne veta, att hon hvarken var eller kunde blifva något för honom.
“Han behöfde icke hafva varit så grym. Tystnad skulle hafva varit alldeles tillräckligt, det borde han hafva vetat”, sade hon för sig sjelf, medan hennes hjerta sved och brände, men denna förfärliga smärta måste bäras; det kunde numera ej hjelpas.
Daphne egde detta sant qvinliga mod, som icke är mindre än den schweziske hjeltens, hvilken tog sina fienders spjut och stötte i sitt hjerta. Alla hennes bemödanden för stunden gingo ut på att söka dölja, hvad hon led.
“Det är svårt att säga, hvad som kan hända under loppet af sju år”, svarade hon kallt, tilläggande: “Jag förmodar, att er nästa resa blir från Neapel till Rom?”
“Möjligt för jag min syster till Rom för att se henne väl i ordning der, hvarefter jag tänker begifva mig till Athén och kanhända till Syrien. Jag har inte riktigt afgjort den saken ännu”, svarade sir Rupert något stelt, ty han kände, att läpparne knappast voro i stånd att forma orden.
Åter uppstod en tystnad, endast afbruten af prestens klocka, som knäpte mycket högt, liksom för att påminna dem om, hur hastigt tiden ilade.
Daphne kände, att om hon stannade mycket längre, så skulle hennes sjelfbeherskning gifva vika, hvarför hon reste sig upp, sägande:
“Jag måste gå nu, emedan jag har saker att packa. Förmodligen får jag icke återse er. Farväl!”
“Farväl!” svarade han, knappast vågande blicka in i detta ansigte, som han visste sig skola längta efter så outsägligt.
Äfven han kände sig sårad af den kalla likgiltigheten i hennes sätt. Mot en vän – hennes trolofvades vän – kunde hon visat sig mera varm vid afskedet. Men nu var det för sent. Deras händer möttes i en hastig tryckning, och derpå lemnade Daphne rummet och skyndade ned för trapporna, utan att veta, att den starke mannen der uppe efter dörrens stängande helt och hållet gaf vika för sin smärta. Han betäckte ögonen med sina händer, och brännande tårar banade sig väg ned för de afmagrade kinderna, medan han om och om igen kysste den fläck på handen, der hennes läppar hvilat; ty han älskade henne så outsägligt, och ehuru han visste – eller trodde sig veta – att denna passion var fullkomligt hopplös, så kunde han icke föreställa sig, att han skulle kunna besegrad den. Han visste, att den var allt för mycket för honom, ty han var fullkomligt besegrad deraf, och det återstod honom ej något annat än att dölja den för allas blickar långt, långt borta, der ingen kände honom.
Daphne å sin sida gick åter ut i trädgården för att få vara ensam, ensam med sin sorg, som hon hädanefter hela sitt lif måste blifva. Hon var allt för djupt sårad för att kunna gråta. Tårarnes tid var ännu icke kommen.
“Hur kunde jag vara så dåraktig och hysa den inbillningen, att han älskade mig?” frågade hon sig sjelf. “Men han hade icke behöft vara så grym. Han hade icke behöft frukta, att jag skulle besvära honom.”
Hon kände sig djupt olycklig, och efter en stund återvände hon till huset, ty den stjernklara aftonens stilla skönhet tycktes endast göra narr af hennes ångest.
Lady Ardsley kände sig besviken öfver att hvarken brodern eller Daphne hade något förtroende att gifva henne. Hon såg tydligt, att sir Rupert icke hade gjort någon förklaring, och hon kände sig böjd att vara förargad på honom, men som hon icke ansåg sig kunna uträtta något med att blanda sig i saken, så teg hon, och de ord, som hade kunnat göra allt godt igen, förblefvo outtalade.
Då Isabel och mr Hamilton morgonen derpå kommo för att hemta Daphne, gick Hamilton för ett ögonblick upp till sir Rupert för att säga farväl.
“Jag önskar, att ni kunde besluta er för att slå er i ro på Abbotshurst och låta bli att så der fara verlden omkring”, sade Guy.
“Hvarför skulle jag slå mig i ro? Hvad er beträffar förmodar jag, att ni gör Brianwood till ert hem under återstoden af året – ni och er hustru förstås?”
“Gud gifve, att detta måtte blifva händelsen, att jag måtte erhålla en sådan lycka!” sade Guy andäktigt. “Men det skulle vara ett ännu fullkomligare hem för oss, om vi hade vår vän i närheten.”
“Gudarne hafva gifvit er en så stor gåfva, var ni nöjd dermed! Är det inte nog?” sade sir Rupert med ett bittert leende.
“Jo, jag har verkligen mycket att vara tacksam för”, svarade Guy allvarligt.
De tryckte derpå hvarandras händer, sägande farväl, och Guy sprang ned och sällade sig till sina reskamrater, medan sir Rupert mödosamt begaf sig till det rum, som låg åt gården, i hopp att ännu en gång få se en skymt af det ljufva ansigte, som han så högt älskade att skåda.
Isabel och Daphne hade redan satt sig i det lilla åkdonet, och Isabel kysste på handen åt lady Ardsley, medan Guy hoppade upp, hvarefter de körde bort och försvunno i vägkrökningen. Daphne hade sin slöja för ansigtet och såg icke upp, och sir Rupert stapplade tillbaka till sitt ensliga rum, kännande att ljuset hade försvunnit från hans lefnadsstig.
TRETTIONIONDE KAPITLET.
Sedd i ljuset af en dyster höstdag är anblicken af London på intet sätt behaglig. Träden äro beröfvade sin färg af dammet, som fastnat derpå, och löfven börja vissna, utan att hafva genomgått dessa färgskiftningar, som göra en höst på landet så skön. Säsongen är förbi, och man säger, att staden är tom, hvilket betyder så mycket som att han är tom på allt annat än buller och bråk och trängsel och smuts, som aldrig lemna honom, och till och med höstregnet, när det kommer, är något uppfriskande, ty vägarne och stenläggningen tyckas hafva insupit sommarhettan och äro feberaktiga och törstiga och tjena till att gifva en ännu mera nedslående känsla åt de stackars varelser, som göromål eller fattigdom hafva qvarhållit i staden.
Mr och mrs Mainwaring voro bland dessa olyckliga. Det var så länge sedan mrs Mainwaring lemnade hemmet, att hon nästan hade glömt den känsla, som uppväcktes af att se skogar och berg eller att höra hafvets brusande, och icke heller tycktes det någon möjlighet att undslippa dessa nedtryckande omsorger, som upptagit en så stor del af hennes lif.
En händelse hade dock medfört en känsla af lättnad och glädje. Roses giftermål. Doktor Greythorne och hans brud hade nyss återvändt från den korta bröllopstur, som tjensten ville tillåta honom, och en annan glad händelse hade inträffat. Doktorn, som nödgades vara mycket borta, fruktade, att Rose till en början skulle finna det tråkigt i hemmet, hvarför han föreslog, att hon skulle inbjuda Dora att stanna hos sig, och Dora var mycket nöjd dermed, ty hon hade alltid bättre än någon af de andra systrarne kommit öfverens med Rose, men dennas utstyrsel hade varit en allvarsam sak, och sedan måste penningar sändas till Italien för Isabels och Daphnes räkning; en långt ifrån lätt sak att åstadkomma.
De båda flickornas hemkomst efter en temligen misslyckad färd var heller icke behaglig, i all synnerhet som Isabel icke var frisk och skulle behöfva läkarevård och skötsel; men mr Mainwaring, som af naturen var mera hoppfull och icke så öfverhopad af små tryckande omsorger som hustrun, var alls icke hågad att se sina döttrars återkomst i samma ljus.
“Isabel har lyckligt sluppit undan”, sade han, “och när ett tillbud härnäst kommer, så skall jag väl göra mig bättre underrättad om friarens alla omständigheter, innan han erhåller mitt bifall.”
Mrs Mainwaring suckade. Hon visste mer än väl, att friare till fattiga flickor icke uppträda alla dagar och fruktade, att de båda flickorna, som på detta sätt återvände till föräldrahemmet, icke så lätt skulle finna någon utsigt att blifva försörjda.
Slutligen kom den dag, då ett telegram från Guy Hamilton anlände och förkunnade, att han och de båda flickorna lyckligen landat i England och skulle komma till London med eftermiddagståget från Folkestone.
Långt innan den tid då de kunde väntas, stälde sig Louey och Amy vid fönstret för att se efter åkdonet, som skulle återföra de väntade, ty Isabel och Daphne hade alltid varit de båda yngsta systrarnes favoriter, hvarför åtminstone dessa helsade deras återkomst till hemmet med oblandad glädje. Mrs Mainwaring hade dukat fram thé och några stadiga maträtter, och husfadern återvände tidigt från City för att få tillfälle att välkomna sina kära flickor och deras tappre beskyddare, som han halft skämtande kallade Guy Hamilton.
