— 134 —
Därför kände sig Magnus Brandt beklämd, för hvar gång giggen från Elfshammar nu körde upp på Skogaholms gård. Fabian Skotte var en dugande man, med rykte om sig att vara ärlig och rättvis som få, men sträng och hård sades han också vara. När hans skarpa ögon granskade böckerna, hvilka för Magnus Brandt städse innehållit så många hårda nötter att knäcka, då kände denne, att han funnit sin öfverman. Och då Fabian Skotte dessutom dröjde med att gifva bestämdt besked, kände sig Brandt därigenom så mycket starkare förödmjukad. Då hände en dag, att Fabian Skotte kom körande upp på Skogaholms gård. Det var ännu på våren, sälgen blommade och de första svalorna hade nyss kommit. Fabian Skotte var högtidlig och munter på samma gång. Han ställde piskan i tamburen, hängde ytterplaggen på klädhängaren och trädde in i brukspatronens rum, där han tog plats i soffan midt emot Magnus Brandt, som med ryggen mot skrifbordet satt i sin nötta karmstol. Enligt sin vana gick Fabian Skotte rakt på saken. Utan omsvep anhöll han i aktningsfulla och väl öfverlagda ord hos sin värderade vän om hans äldsta dotters, fröken Cecilias hand.
Magnus Brandt satt och såg på den talande, och inom honom kämpade stridiga känslor.
