Sida:Kejsarn av Portugallien 1919.djvu/17

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
11
DET KLAPPANDE HJÄRTAT

att både Gud och människor var orättvisa mot honom?

När han hade kommit in på den tanken, tog han händerna från ögonen och försökte ge sig en morsk uppsyn.

»Om du nånsin mer får komma in i din stuga igen, min snälla Jan Andersson,» sa han, »så ska du inte så mycke som se åt barnungen. Du ska bara gå fram te spisen å ställa dej där å värma dej utan å säja ett ord.»

»Eller tänk, om du skulle ta å gå din väg! Du behöver ju inte sitta här längre nu, när du vet, att allt är överståndet. Tänk, om du skulle visa Kattrinna å di andra kvinnfolkena, att du är karl för din hatt — — —

Han skulle just till att resa på sig, då mor i Falla visade sig i vedskjulsöppningen. Hon neg så vackert och bad, att han skulle komma in i stugan och se på barnet.

Om det inte hade varit mor i Falla själv, som hade framfört bjudningen, så är det ovisst om han hade gått in, så ond som han var. Men henne följde han ju med, fast utan att göra sig någon brådska. Han bjöd till, så gott han kunde, att ta på sig den uppsynen och den hållningen, som Erik i Falla hade, när han gick över sockenstugugolvet för att lägga sin sedel i valurnan, och det lyckades honom ganska bra att se lika högtidlig och sur ut.

»Var så god, Jan!» sa mor i Falla, och där-