Å den nämnda Kappelbacken fanns den emellertid, när jag hösten 1890 ombesörjde dess forslande till Nordiska Museet, vårdslöst nedvräkt i en håla under ett väldigt flyttblock — ett dåd af ortens drängar. Äfven här var den dock fortfarande föremål för vidskeplig behandling, och ännu, när jag hämtade den, var den klibbig och mörkfärgad i fördjupningarna af något fett ämne, och ett par knappnålar lågo i midtgropen. För den historiska dokumenteringens skull må ock nämnas, att det lyckades mig få reda på en af de prästinnor, som sist innehaft kultutöfningen vid denna sten — en på 1830-talet född kvinna, bosatt i den nära liggande Skälby by i Sala socken. Hon hade i ifrågavarande värdighet efterträdt sin mor.
Anledningen till att jag här afbildar och med några uppgifter beledsagar bilden af denna sten är, att den påtagligen är den enda i sitt slag, om hvilken någon därmed förbunden kult konstaterats. Huruvida denna ursprungligen tillhört stenen eller till denna i någon senare tid öfverflyttats från den å gropstenar (älfkvarnar) utöfvade älfkult, som in i senaste tid lifskraftigt fortlefvat i här ifrågavarande landsort, vill jag lämna osagdt. Emellertid må icke förbises, att den dödskult å griftstenar, som sannolikt varit ursprunget för kulten vid de s. k. älfkvarnarna, mycket väl kunnat allt ifrån början förbindas äfven med de klotformiga stenarna på grafhögarna. I England lär man ännu in i senaste tid på allhelgonadag hafva begjutit grafstenar med mjölk.[1]
- ↑ M. P. Nilsson: Årets folkliga fester 1915, s. 169.
