kan ju ha varit blott en tillfällighet, men det är ej uteslutet, att den var arrangerad med hänsyn till den lättnad, som därigenom bereddes för deras och hyresvärdens gemensamma intriger och stämplingar.
Egendomens största märkvärdighet var dock ägaren själf, baronen generalen, som under sitt långa lif förvärfvade den tvetydiga äran att vara frihetstidens och det gustavianska tidehvarfvets störste ränksmidare och partigängare och som därföre i memoarer, minnesteckningar och andra skildringar ofta nämnes med tillägget »en gammal räf». Född år 1720 i Holstein samt son af holsteinske ministern vid svenska hofvet Johann Pechlin, som år 1743 blef tysk riksfriherre med namnet von Löwenbach, kom han vid sex års ålder till Sverige. Efter studier i Lund inskrefs han 1733 i svensk krigstjänst och blef efter att ha haft anställning vid flera regementen år 1751 öfverstelöjtnant vid Kalmar regemente och naturaliserad svensk adelsman. År 1761 befordrad till öfverste vid Jönköpings regemente, blef han 1770 generalmajor och erhöll tre år senare på egen begäran afsked. Hans militära bana var emellertid af ringa märkvärdighet, fastän han under Pommerska kriget utmärkte sig som käck och duglig officer, men så mycket mer den politiska. Redan vid ett par och tjugo års ålder kastade han sig nämligen in i partistriderna, och sedan han år 1749 ingått äktenskap med den både som affärsman och politiker ryktbare Thomas Plomgrens äldsta dotter Anna Christina, fick han därtill ännu rikligare anledningar och tillfällen. »Plomer Ölkanna», såsom svärfadern kallades i samtida nidskrifter, förde nämligen ett mycket gästfritt hus, som var samlingspunkten för det vid midten af 1740-talet härskande
