hattpartiet. Till detta slöt sig Pechlin först, för att sedan tidt och ofta sadla om och uppträda än som hatt, än som mössa, intrigera, bråka, taga och utdela mutor, hänsynslöst förfölja politiska motståndare och framför allt göra lifvet surt för den beskedlige kung Adolf Fredrik och hans härsklystna och oroliga gemål.
Enär i våra dagar, då riksdaglifvet hotar att antaga om frihetstidens erinrande former och politici af Pechlins cert med framgång gjort sig gällande, denna generalens verksamhet visserligen ej i dess helhet men från parlamentariska synpunkter omtalats med erkännande, torde några meddelanden och omdömen om den märklige mannen vara af intresse.
Redan som yngling skall han ha gjort sina politiska lärospån eller en lofvande start för sin sedan så slippriga och växlande bana. Det berättas nämligen[1], att han gömd i en spisel lyssnade på de samtal, som hans fader höll med sina vänner angående hertigens af Holstein val till svensk tronföljare, och sedan förrådde öfverläggningarnas innehåll åt det Hessiska partiet. Denna debut följdes tydligen af ytterligare träning, ty under riksdagen 1742—43 befinnes den tjugotvåårige löjtnanten tjänstgöra som den ryktbare partigängaren, öfverste C. G. Lagercrantz’ adjutant och gjorde sig mer än misstänkt för tillkomsten af den falska Carteretska instruktionen, som var afsedd att framställa Englands afsikter mot Sverige i den förhatligaste dager. Under de följande åren tillhörde han merendels hattarnas parti, först efter introduktionen på riddarhuset kunde han med större framgång kasta sig in i partifejderna. Vid riksdagen 1755—56 fick han, skrifver sålunda en
- ↑ De la Gardieska Arkivet, XVIII, sid. 141.
