af hans biografer[1], med undanträngande af den gamle ränkmakaren Fr. Gyllenborg förnämsta bestyret med utdelandet af de franska mutorna och visade mycken ifver att omintetgöra hofvets planer på ökad makt samt att förfölja dess anhängare. Från Pommerska kriget reste han hem för att deltaga i 1760 års riksdag och blef där en af ledarne för den starka opposition, som under namn af landtpartiet uppstod mot hattregeringen. Men i januari 1761 förrådde han mot penningar, men väl äfven af fruktan för »frihetens» inskränkning, sina vänner genom en hemlig öfverenskommelse med franska sändebudet och Fersen och föranledde därigenom partiets upplösning. Hans beteende väckte emellertid sådan harm, att han den 24 augusti 1761 för då pågående och följande riksdag uteslöts från riddarhuset. Vid riksdagen 1769—70 uppträdde han åter i hattarnas led, men svek denna gång detta parti, då det i sin ordning umgicks med planer på frihetens inskränkning. Med Rysslands, Danmarks och Englands sändebud öfverenskom han nämligen att mot en bestämd summa omintetgöra hattarnas sträfvanden, af hvilka det förnämsta var statsskickets förbättring, och därefter öfvergick han öppet till mössorna samt lyckades verkligen förhindra reformplanen.
Efter dessa föregåenden, som visa att generalen var en politisk kameleont med sällspord förslagenhet och företagsamhet, var han vid tronskiftet redo och rustad att upptaga kampen mot den nye konungen, hvilken han under kronprinstiden alltid misstrott och som under de följande tjugo åren skulle blifva föremål
- ↑ S. Bergh i nya upplagan af Nordisk familjebok.
