för hans än öppna, än dolda och försåtliga, men städse lika förbittrade angrepp. Det egendomliga är, att Pechlin härvid kunde förvärfva så många anhängare och så mycket gehör och bistånd, som utgången af striden visade, ty han var nästan lika illa ansedd som privatperson som i politiken. På sina egendomar i Kalmar län var han ju känd som en af tidehvarfvets värsta »bondeplågare», och äfven som husägare i Stockholm tycks han ha varit både egenmäktig och hänsynslös. Sålunda berättas det[1], att han kom i konflikt med kyrkoherden i Jakobs församling, den lärde dr Olof Celsius, som en gång infann sig för att hålla husförhör, men fick till svar, att generalen ej upplät några rum för sådant ändamål. Någon tid efteråt synes han dock ha fått en annan uppfattning i religionsfrågor, ty år 1770 annonserade »En hederlig fru, boende i Pechlinska huset», att hon lämnade religionsundervisning för små barn m. fl. lärdomar.
Emellertid träffas hos de samtida minnestecknarne många vittnesbörd om att generalens icke blott motståndare utan äfven anhängare eller politiska meningsfränder ägde öppen blick för hvad han i själ och hjärta gick för. A. L. Hamilton, hvilken liksom Pechlin tillhörde riddarhusoppositionen 1789, men hade en väsentligt olika uppfattning om medlen att nå målet, skrifver sålunda om hans uppträdande efter omsadlingen 1769: »Öfverste Pechlin kan räknas bland de genier man sett elda (men sällan världen till fromma), en Mahomet, en Cromwell och dylika jordklotets gissel. Hans stora vett, hans djupa kunskap om människor, i synnerhet om
- ↑ Wrangel, a. a.
