deras behof och dessas verkan i ett fattigt land, hade satt honom i stånd att utforska sättet att få och fästa sig anhängare. Hans hjärta, lika kallt och hårdt som vinterns isar, kunde som dessa bära de tyngsta bördor, var tillförlitligt för ingen, kallt för alla. Han var egentligen hufvudman för alla dem, som ej kände någon annan politik ingå i sina afsikter än den, som riktade deras kassa. Han behöfde fylla sin egen och vägrade återlämna det kontrakt, i hvilket flera af de betydligaste bland hattarna med sina namns underskrift tecknat sin ofärd, om mösspartiet blifvit rådande, ett papper som drottningen oförsiktigt öfverlämnat åt denne svenska Machiavelli, i afsikt att han vid granskningen af det anhang hon hade skulle märka hvad skydd han själf kunde förmoda, om han biträdde hofvets planer. Riksdagens preliminär-underhandling blef att med två tunnor guld inlösa en akt, som Pechlins affall till hofvets ovänner hade gjort högst vådlig.»
Då konungen den 19 augusti 1772 genomförde statshvälfningen, skyndade Pechlin till Småland för att sätta sig i spetsen för därvarande trupper och genom våldsamt motstånd omintetgöra förändringens fullbordan. När konungen fick underrättelse härom, blef han mycket orolig och sände ilbud till hertig Fredrik Adolf, som befann sig i Östergötland, att låta arrestera generalen, och en ung löjtnant Hierta erbjöd sig att skynda efter honom och försäkra sig om hans person. Han hann också upp honom i Södertälje, men då han ej medförde några skriftliga order, förstod generalen att utan svårighet göra sammanträffandet resultatlöst och fortsatte söderut. I Jönköping måste han emellertid gifva sig fången och fördes sedan till Gripsholm, där han
