förvarades under fem månader, enligt uppgift i samma fängelserum, som hyst den olycklige konung Erik XIV, och blef sedan efter aflagd trohetsed inbegripen i den allmänna amnestien.
Under de närmaste åren, då stämningen öfver allt i landet var till konungens förmån och förhållandena under förtjusningen öfver den förändrade politiska ställningen ej voro gynnsamma för intriger och stämplingar, höll generalen sig mest i lugn på det vackra Ålhult och lät sin galla få utlopp i bondplågeri och processer. Och då konungen i slutet af september år 1776 på väg till Carlskrona passerade Vimmerby, »lurendräjarnes och oxhandlarnes stad», roade sig Pechlin med att uppträda som lojal undersåte och saknades ej bland ortens honoratiores, som infunno sig för att göra monarken sin cour. »Han syntes nu», skrifver ett samtida vittne i konungens följe[1], »äfven så smilande, falsk och tyst, som han förut syntes hög, djärf och orolig. Hans Maj:t talade vid honom utan att gifva honom någon distinktion, men det är icke att beskrifva, huru hans ansikte hade olika utseende vid hvarje person, som han såg, af hvilka somliga varit hans fiender, andra, af hvilka han varit fiende, somliga dess vänner, somliga dess förtrogne, andra dess undergifne och några hvilka han fruktat. Man kunde i hans ögon läsa hans lefnadslopp, då han nu såg konungen själf och riksråderne Höpken, Liewen, Scheffer, Carl Sparre, landshöfding Carl Rappe, allt hoffolket, officerare af sitt eget regemente och flera bekanta. Ingen gjorde
- ↑ G. J. Ehrensvärd, Dagboksanteckningar förda vid Gustaf III:s hof. D. 1. Sthlm 1878.
