nu värde af honom, alla undflydde honom, somliga för att icke ihågkomma forna förbindelser, andra för att icke misstänkas, några af en hedrande drift och de meste därföre att han var utan affärer och kunde hvarken gagna eller skada.»
Möjligen delade generalen själf vid denna tidpunkt nämnda uppfattning, ty det var anmärkningsvärdt tyst kring hans namn och person under de närmaste åren, och från 1778 års riksdag höll han sig borta — säkerligen det enda riksmöte allt sedan 1750-talet, som han frivilligt var ifrån. Kanske saknades han också af den ännu litet modstulna och tveksamma oppositionen, medan konungen däremot helt visst var belåten med hans frånvaro. Sålunda berättas det, hur Gustaf vid en cour på hofvet under riksdagens början blef varse friherrinnan Pechlin, hvilken han som vanligt med stor artighet hälsade och frågade, om hennes make vore att vänta till hufvudstaden. Friherrinnan svarade, att han ej ämnat komma, men om konungen önskade det, skulle hon genast skrifva och underrätta honom, hvarpå h. maj:t genmälde: »Alltid är ni söt och aimable, min friherrinna, men jag ber er för Guds skull, gör er i den saken intet besvär för min skull!»
Det skulle emellertid ej dröja länge förrän generalen åter var midt inne i de politiska intressenas och stridernas hvirfvel. Inrättandet af kronobrännerierna och det därmed följande allmänna missnöjet i landet gaf den önskade anledningen, och 1780—81 träffas den gamle partigängaren i spetsen för den knotande och bråkiga smålandsallmoge, med hvilken han förut så oſta själf legat i delo och hvars önskningar och sträfvanden han väl nu omfattade hufvudsakligen som medel att främja
