andra och mer vidtgående planer. I meddelanden om de rättegångar, som fördes i samband med brännvinstrasslet, omtalas nämligen hur Pechlin fällt uttalanden om ändringar i regeringsformen samt uppviglat allmogen till olydnad mot konungen o. s. v.[1] Smidig och slug som vanligt hade han emellertid uppträdt så försiktigt, att några bevis för hans fällande ej kunde företes, och vid tinget i Skillingarum i maj 1781, där han »admirerade genom sin talegåfva», kunde han följaktligen ej fällas till ansvar. Vid riksdagen 1786 tog han lifligt del i den adliga oppositionens hemliga förbindelser med ryska beskickningen, och 1789 var det nog endast konungens förutnämnda åtgärd att arrestera honom, som hindrade något verksammare deltagande i kampen mellan konung och adel. Så följde året 1790, då en allmän afmattning tyckes ha ägt rum, eller uppmärksamheten på de allt mer dramatiska händelserna i Frankrike under den stora revolutionens fortgång lät intresset för de smärre förhållandena hemma i Sverige träda i bakgrunden, och året 1791 med dess förberedelser för den slutliga kraftmätningen med konungen.
Materialet för kännedomen om dessa förberedelser öfverhufvud och särskildt om general Pechlins deltagande uti dem är synnerligen magert, i det att de samtida memoarskrifvarne hufvudsakligen ägnat sin uppmärksamhet åt meddelanden om den bedröfliga finansiella ställningen i landet, om konungens utrikespolitiska projekt och den nya vänskapen med Ryssland, om hans trots den stora kassanöden med ifver bedrifna
- ↑ Justitiekanslern Wachtmeisters bref i de Gustavianska papperen. D. 2.
