till hofmästare den ypperste, som fanns af det slaget, prinsessans hofmästare Aubert. Armfelt bjöd till sitt bord à tour de rôle utaf hofvet och alla stånden. Söndagen efter sedan riksdagen var öppnad hade han bjudit grefve Brahe, Lantingshausen, Stierneld, Carl De Geer och jag menar Frietzcky, tillsammans med tre à fyra präster, med Abraham Westman och trenne, som lika marquerade sig 1789 (N. B. Westman var en ibland dem, som hade arresterat flera af dessa herrar), samt dessutom tre à fyra de otäckaste och svinaktigaste bönder. Bönderna kysste Armfelt på hand, då de kommo från bordet, och herrarna hafva, som man försäkrat mig, icke marquerat den minsta förundran, men inskränkt sig inom den mest ordinära politesse. Kungen var med denna tillställning mycket missnöjd. Baron Armfelts rum voro alltid uppfyllda af folk, och där speltes jeu de hazard från morgon till afton. Baron Otto Wrangel vid Södra Skåningarna och en hannoveransk kapten vid namn Hesse höllo bankerna. En mängd domestiquer af alla slag ökade härligheten, men icke konsiderationen hos ständerna och icke förtroendet hos konungen, hvars missnöjen däröfver lyste fram som oftast.»
Såväl adeln som de öfriga stånden hade sina klubbar, där det enligt tidens sed gick mycket grundligt till i mat och dryck. Särskildt utpekas i detta hänseende prästeståndets klubb, och de vördiga fäderna måtte ha gjort allt för att på eget bevåg förpläga sig, medan konungen beträffande bondeståndet tycks ha följt samma princip som sin store stamfader Gustaf Vasa — enligt historien om riksdagen i Arboga och ölet, som kom efter. Ståndet »förplägades nämligen», skrifver
