åter till Stockholm med dess maskerader och andra fastlagsnöjen. Blott med möda hade Schröderheim och andra personer i hans närmaste omgifning förmått honom att ej göra en titt till hufvudstaden på fettisdagen, då maskerad gafs på k. operan; men nu skulle han taga skadan igen, fastän den fatala månaden mars, som han alltid fruktat, snart var inne.
Efter återkomsten till hufvudstaden ägnade sig konungen åt sina vanliga sysselsättningar, men hängaf sig särskildt åt sina planer och förhoppningar att kunna ingripa i de franska angelägenheterna och krossa revolutionen och jakobinerna, hvilka nu äfven genom agenter, tidningar och flygskrifter vunnit anhängare och beundrare i hans eget land. Med allt detta var han så upptagen, att han ägnade blott ringa eller ingen uppmärksamhet åt de rykten om en sammansvärjning emot honom, som meddelades af polismästaren Liljensparre och andra personer och hvilka han, äfven om han gjort sig närmare underrättad om dem, knappast skulle ha tillmätt någon vikt. Det berättas ju, huru han på tal om ryktena yttrade, att han ej tilltrodde svenskarna nog beslutsamhet att sätta i gång en revolution, och då man angaf Pechlin som sammansvärjningens ledare, svarade han: »Det är åtminstone en man med hufvud» och återföll i sin vanliga sorglöshet eller snarare fatalistiska uppfattning om hvad som kunde hända och ske.
De snart följande händelserna skulle emellertid visa, icke blott att en statshvälfning var förberedd af ett rätt betydande antal oppositionsmän, utan äfven att en sammansvärjning för att rödja konungen ur vägen och sålunda underlätta eller förmedla den
