eftersträfvade förändringen samlat några af hans bittraste motståndare och personliga fiender. Meningen var att den sistnämnda planen skulle sättas i verket under den operamaskerad, som gafs den 9 mars, men på grund af den då rådande starka kölden blef tillställningen så föga besökt, att de sammansvurna ej funno tillfället lämpligt utan uppsköto sitt uppsåt till följande vecka, eller fredagen den 16. Den då anordnade maskeraden hade samlat talrika deltagare, och konungens ödestimma hade kommit.
Ur de talrika samtida berättelserna härom, sedermera och långt in i vår tid mer eller mindre utlagda och romantiserade af Crusenstolpe och andra fantasirika författare, må här anföras några, som i hög grad äga tillförlitlighetens prägel. De äro nämligen afgifna dels af personer, som stodo konungen nära och voro närvarande längre eller kortare tid den olycksdigra aftonen, dels af andra maskeradbesökande eller deras anhöriga, som erhöllo underrättelserna om hvad sig tilldragit i första hand.
Bland de förra märkes i främsta rummet G. M. Armfelt, som den 15 mars på aftonen varit ute hos konungen på Haga och då lofvat att infinna sig på maskeraden. Armfelt hade aflägsnat sig från Haga före supén, men erfor sedan, att samtalet under denna mellan konungen och hans sällskap, ryske ministern grefve Stackelberg, grefve de S:t Priest m. fl., hufvudsakligen rört sig om mord och mordförsök — ett egendomligt förebud eller varsel till det som skulle komma. Om tilldragelserna följande dag skrifver han[1]:
- ↑ Tegnér, a. a.; d. 1, sid. 387 o. f.
