»Den olyckliga fredagen den 16 mars var ett stort slädparti, hvari deltogo nästan alla ledamöterna af den s. k. oppositionen. Jag erinrar mig icke, om några af de sammansvurna voro med bland dem, som tillställt denna lilla fest. H. Maj:t hade också farit ut i släde, för att åse hela cortègen, som for nedanför Haga på Brunnsviken. På morgonen hade riksdrotset varit hos konungen för Muncks sak[1], hvilken redan börjat handläggas vid kämnärsrätten. Man har sagt mig, att konungen denna dag var vid ovanligt nedstämdt lynne och att han talat om Idus Martii, mot hvilken han liksom Julius Cæsar hade en särskild motvilja. Jag ärnade resa till Haga och äta middag, men grefvinnan ...’s sjukdom förmådde mig att ändra beslut; för öfrigt var jag rätt nöjd att kunna ägna några stunder åt vänskapen och mina enskilda angelägenheter, åt hvilka jag nästan aldrig hade tid att offra mer än några minuter ... Konungen kom på aftonen på spektaklet och begaf sig att supera i operahuset med sitt vanliga sällskap. Jag ämnade också begifva mig dit, så snart som man hos grefve Rewentlow[2] gått till bords; jag skulle t. o. m. ha kunnat resa därifrån förr, men den aktning och vänskap, som jag hade för denne aktningsvärde man, gjorde att jag ansåg mig vara honom skyldig all uppmärksamhet. I samma ögonblick, som jag skulle gå, hejdades jag af baron J. von Düben, en af riksgäldskontorets
- ↑ Syftar på det mycket uppseendeväckande åtalet mot grefve A. F. Munck för utgifvandet af de s. k. falska Fahnehielmarne, ett mål, som efter konungens död slöt med att M. blef förlustig sina ämbeten och gick i landsflykt.
- ↑ Danske ministern, till hvilken Armfelt var bjuden på supé.
