mig osannolik, att mina tankar förvirrades; och utan att alldeles tro på hvad denne man berättat mig, tog jag en annan väg för att komma in i konungens våning. Knappt hade jag gått några steg, förrän mina krafter syntes svika och mina knän ej längre ville bära mig. Ingen fanns i förstugan; matsalen var endast upplyst af ett enda ljus, och där fanns endast en liten page, som satt och grät vid kakelugnen. Jag frågade: ’Hvar är kungen?’ — ’I divanen’, svarade han snyftande, — ’Sårad?’ frågade jag. — ’Ja!’ — Jag störtade genom salongen och kabinettet, men erinrar mig icke hvilka som voro där; allt hvad jag därom vet, är att där voro några få personer och att där härskade en ovanlig tystnad. Några dagar förut hade konungen låtit inreda sin våning i operahuset, så att han bakom sitt stora kabinett hade en divan och ett litet enskildt rum, allt i öfverensstämmelse med den nyss färdiga inredningen på Haga. Från balsalen hade h. maj:t blifvit buren till divanen.
Jag stiger in helt förfärad; jag vill minnas, att spanske ministern chevalier Corral och preussiske ministern Brockhausen också voro där, jämte några pager och kammartjänare. Så snart kungen fick se mig, sade han: ’Min vän, skulle ni någonsin ha trott, att jag skulle bli sårad bakifrån?’ — Han räckte mig därpå handen och smålog samt sade med anledning af den obeskrifliga bestörtning, hvari jag befann mig: ’Var inte så förskräckt, min kära Armfelt, ni vet hvad det är att vara sårad. Det här är ingenting, det gör icke alls ondt.’ — Under tiden såg jag hur blodet strömmade och färgade den gråa mantel, som kungen hade svept kring nedre delen af kroppen, samt öfverdraget
