på soffan. Jag hade hjärtat så beklämdt och sinnet så bedröfvadt, att jag icke kunde få fram tio ord i stöten. Sjuk och svag, som jag var efter min blessyr, sveko mig mina krafter. H. maj:t lät mig sitta ner, och chevalier Corral bjöd mig ett glas vatten. — Under tiden såg jag folk springa hit och dit utan att just veta hvad de gjorde. Jag frågade, om man skickat efter Théel eller Acrel, man svarade nej. Upprörd öfver att ingen gjort hvad som borde göras vid ett dylikt tillfälle, samlade jag hela återstoden af min fysiska och moraliska kraft, för att gå ut och träffa anstalter, då kungen tog mig i handen och hviskade mig i örat: ’Skicka hem till La Perrière och se efter om han icke är här; jag tror att jag kände igen honom helt nära mig.’ (La Perrière var en fransk skådespelare, bekant för sina jakobinska tänkesätt; tämligen dålig aktör, spelade han vanligtvis gubbroller.) Jag utförde ögonblickligen befallningen, och man kom och sade mig, att han helt lugnt låg i sin äkta säng. På samma gång gick jag ut i balsalen, för att skicka åstad några officerare och gardister, dels för att skaffa läkare och fältskärer, dels för att underrätta hofvets mest framstående personer om olyckan.
De som befunno sig i salen och som där rörde sig, dels med, dels utan masker, hade bra olika uppsyn. Från några hörde jag utrop af smärta och förtviflan; från dessa var det lätt att skilja den hycklade känslan hos dem, som hoppades, att konungen skulle vara död inom 24 timmar. Befallning var gifven att icke låta någon slippa ut; och jag tror att den punktligt efterlefdes, så snart första ögonblickets förvirring var öfver, därföre att det, såsom jag nämnt, var andra
