gardesregementet, som var på vakt den dagen; och detta regementes åsikter och intressen voro helt olika första gardesregementets, på hvilket mördaren och de sammansvurna hade byggt sina största förhoppningar. Knappt hade jag kommit in i salen, förr än jag blef omgifven af alla människor och öfverhopades med frågor, på hvilka jag svarade fåordigt och kort, ty jag var angelägen att blifva dem kvitt. Men grefve Horn och grefve Ribbing — den sistnämnde gjorde mig den äran att kalla mig ’kusin’ — väckte min uppmärksamhet genom det ömma och personliga deltagande, som de nu voro angelägna att visa för en konung, mot hvilken de alltid uppträdt som motståndare. Jag läste ofrivilligt i djupet af deras själ deras verkliga känslor; och jag yttrade, då jag åter gick in i konungens rum, till någon af mina närmare bekanta, att jag skulle vilja svära på, att dessa båda herrar voro med i komplotten. Baron Kurck, som sedan frikändes, kom med de andra och bad mig tillåta honom komma ut, för att, som han sade, gå och lugna sin fästmö, och jag beviljade det utan närmare besinnande, af den vana, som jag alltid haft att icke säga nej till personer, hvilka endast tycktes hafva redbara och tillbörliga afsikter. Tjänstgörande generaladjutanten, general Klingspor var i yttersta oro och förberedde redan inom sig planer för sitt uppförande, såvida konungens sår medförde döden, utan att han likväl försummade någonting af förställningskonsten hos en gammal hofman, hvilken under skenet af ärlighet och uppriktighet och genom ett visst sätt att skicka sig vet att dölja ett förtorkadt hjärta.
Då jag återkom till konungen, fann jag hans båda
