bröder, riksdrotset, hela corps diplomatique o. s. v. församlade, och rummen fulla af personer af alla samhällsklasser. Då jag underrättade h. maj:t, att La Perrière var i lugn hemma hos sig, sade han: ’Så mycket värre! Det är då en svensk, men låt oss icke tala därom nu. Se här någonting, som ni skall läsa!’ — Han stack då i handen på mig den bekanta biljett, skrifven med blyertspenna, som Lilliehorn författat och som, i stället att hindra konungen att begifva sig på balen, tvärtom bestämt honom för att begifva sig dit.
Konungen var icke af naturen modig. Han hade en medfödd rädsla, som han bevarade under hela sitt lif — i småsaker; men detta hindrade icke, att han i alla viktiga ögonblick, då det behöfdes att visa mod och bestämdhet, var en öfverlägsen man och detta med en oändlig ledighet och behag. De som icke kände honom nära, beundrade honom såsom en man, född till hjälte; de som däremot kände hans svagheter, så väl de medfödda som dem, som voro följder af hans uppfostran, sågo i honom någonting ännu högre än en hjälte ... Han ansåg detta olycksaliga bref som en list eller en liten intrig; kanske betraktade han det t. o. m. som en utmaning, för att sätta hans mod på prof. Oaktadt baron Essens böner — för honom hade han visat biljetten, strax sedan han mottagit den — skyndade han därför att begifva sig till balen och var i salen, så fort klockan slagit 11, något som han aldrig brukat göra.
Jag utelämnar här alla detaljerna rörande mordet; eftersom styrelsens afsikt under första tiden efter detta brott ännu icke var att beskydda och belöna konungamördarne, hafva offentliga skrifter därom lämnat en
