tämligen noggrann redogörelse. Sedan jag läst det ofvannämnda brefvet, tänkte jag öfver, hvad som vore att göra för att hindra verkställigheten af den plan, som tycktes därmed vara sammanlänkad; ty om den endast inskränkte sig till att döda konungen, så borde den nödvändigt misslyckas. I följd häraf gaf jag hemliga befallningar till olika personer och lät andra gardet gå i vapen och ladda skarpt. Jag vet icke, om det var detta, som skyddade oss från vidare blodsutgjutelse; men säkert är att första gardesregementet, med undantag af chefens och baron Bennets kompanier, förhöll sig stilla och att allt aflopp utan buller.»
Armfelt berättar vidare, hur konungen, sedan läkarne infunnit sig och ägnat honom sina tjänster, bars ned till sin vagn och åkte till slottet i sällskap med Armfelt och Essen, medan flertalet af dem, som infunnit sig med anledning af mordanslaget, följde å ömse sidor om vagnen och en mängd folk, som fått kännedom om hvad som timat, skockade sig under uttryck af sorg och beklagande på ömse sidor om vägen. »Konungen led mycket af vagnens skakning; men då han kommit fram till foten af den höga trappan till gården, hvarest man återigen skulle börja bära honom, antog han en glad och lugn uppsyn, hälsade och tackade alla människor med vänlighet och talade med alla, som kommo i hans närhet, med den godhet och det behag, som han så väl förstod använda, då han ville väcka deltagande och hänförelse. Alla, som infunnit sig i hans våning i operahuset, gingo in i hans sängkammare, tillsammans med folk från gatan, så att konungen kläddes af och lades nästan offentligen; och öfverstekammarjunkarne betjänte honom
