ännu på sena ålderdomen i besittning af fulla kropps- och själskrafter, och ehuru han ej tillhörde konungens intimaste krets, var han honom varmt tillgifven och åtnjöt anseende som en fullt trovärdig person med klart och redigt hufvud.
Äfven Hamilton hade på förmiddagen den 16 mars varit ute på Brunnsviken för att åse slädpartiet och hade där träffat konungen, som befallt honom att begifva sig till hertig Carl och hans gemål samt anmoda dem äfvensom prinsessan Sophia Albertina att bevista aftonens maskerad, hvilket de emellertid arböjde. »Jag var till följe däraf samma afton på souper hos hertiginnan», fortsätter han; »men gick därifrån till operahuset och maskeraden. När jag ville begifva mig uppför den stora trappan, som ledde till kungliga rummen, nekade därvarande dragonvakt mig det, stängande porten för mig med i kors satta musköter. Under det jag påstod min rättighet att få passera in, kom vakthafvande kaptenen, grefve Gustaf Löwenhielm, befallde dragonerna att släppa in mig och sade till mig, ’Le roi est grièvement blessé, et si vous voulez le trouver vivant, dépêchez vous!’ — Mina känslor och min bedröfvelse vid denna underrättelse voro obeskrifliga. Jag flög uppför trappan och genom rummen och träffade en grupp af de herrar, som souperat hos konungen, rådplägande. Jag frågade dem, hvarest konungen sig befann, och hänvisades till lilla divanen. Där fann jag äfven h. maj:t sittande lugn, men ensam. Genast tilltalade konungen mig, frågande: ’Hvad fattas er, ni är så blek och ser så bestört ut?’ — När jag utgjutande alla mina känslor sade, att min bestörtning var så naturlig öfver den fasansvärda händelsen samt
