frågade huru konungen mådde och hvarest blessyren var, svarade han: ’Jag mår bra och hoppas, att min blessyr snart skall blifva läkt’, hvarefter han tillade, att skottet träffat i ryggen. ’Men’, sade han, ’det är besynnerligt att blifva blesserad på ett operahus, när man nyss återkommit oskadd från ett krig, och ni, som städse åtföljt mig, vet att jag icke sparat min person och att ryssarna också icke kunnat skjuta mig i ryggen.’»
Här har berättaren tillfogat en not, hvari han säger sig kunna intyga konungens ibland till och med onödiga mod och tillägger: »Jag intygar äfven, att de smädelser äro osanna, som i flera tryckta skrifter och senast i Morianens 2:dra del blifvit sagda om salig konungens böjelse för starka drycker och öfverlastning. Jag var de senare åren i konungens intimité och såg aldrig konungen dricka annat än seltersvatten, blandadt obetydligt med champagne, men kanske en gång om året ett glas fin punsch. Lika litet begicks något emot anständighet och god ton i konungens societet’». — Beträffande de senare påståendena torde man med stöd af de talrika uttalanden om motsatsen, som förekomma i memoarlitteraturen och bland andra af så trovärdiga skildrare som hertiginnan Charlotte, Adlerbeth, L. von Engeström m. fl., trots Hamiltons utsago om hans intima ställning till konungen kunna betvifla, att han hade någon närmare kännedom om monarkens enskilda lif. Hamilton var emellertid ingalunda ensam om sin uppfattning, och denna torde väl ha berott därpå, att konungen hade, såsom det står i medeltida beskrifningar om lejonet, två naturer, nämligen en som öfverensstämde med hans
