konungsliga värdighet och det passandes fordringar, och en annan, som ej var främmande för tidsandans moraliska snedsprång.
Hamilton berättar slutligen hur han erhöll konungens befallning att gå ner i maskeradsalen och se efter, om grefve Ribbing var där, samt fråga polismästaren, om man fått reda på mördaren. Han skulle också skicka bud till aktören La Perrière’s bostad och fråga, om han varit hemma hela natten, eller om han var ute. »Ty», sade konungen, »jag tror, att detta skott skickats mig af propagandan i Paris och misstänker denna aktör att vara tillhörig propagandan. Jag vill ej ens tänka det vara möjligt, att en svensk kunnat begå ett sådant nidingsverk.»
Denna konungens som förut nämnts äfven till Armfelt yttrade misstanke mot fransmannen, hvilken under åren 1791—92 jämte sin hustru tillhörde den k. franska teatertruppen, bestyrkes från många andra håll och är af intresse såsom belysande, huru föga Gustaf kände till och förstod att bedöma den emot honom bland hans egna undersåter och särskildt bland adeln rådande oviljan. Den visar också huru stora ögontjänare hans vänner måtte ha varit, då de ej bibringat honom en annan uppfattning, och man måste förvånas öfver att sådana män som t. ex. Armfelt, Taube, Schröderheim m. fl., hvilka voro honom varmt tillgifna och säkerligen väl kände till ej blott missnöjet med utan äfven på många håll hatet emot honom, ej lämnade honom en fullt klar föreställning om hvad han eventuellt hade att vänta. Hade de det gjort, är det möjligt, att konungen med den rikedom på utvägar, han brukade äga, hade ändrat system och
