att skölja mina ögon, hvarvid hon sade: ’Herr assessorn skall tro att frun har haft en ängslig natt på maskeraden!’ — ’På hvad sätt?’ med häftighet. — ’Ack! Där har händt en faslig sak’. — ’Hvad för en sak?’ med ännu större häftighet. — ’Kungen har blifvit skjuten’. — ’Herre Gud! Hvad säger ni?’ under det jag for med förskräckelse tillbaka i sängen. — ’Ja, han har blifvit skjuten med en pistol.’ — Min första tanke härvid inom mig var den: Det har aktören La Perrière gjort; min anledning till denna tanke skall jag omskrifva uti bror Lidéns bref, ty den hänger ihop med en annan och lång sak. Sekreter Björkegren däremot gissade rättast, ty när han om morgonen fick höra talas om konungens mord, tänkte han genast inom sig: ’Herre Gud, det har Anckarström gjort!’ — Jag hastade ur sängen och in till Brita Nora, som då berättade mig hela förloppet.
Knappt kunde jag mera tala, utan försänkt uti flera, men alla smärtfulla reflexioner, klädde jag på mig, för att komma till staden och höra om konungens tillstånd; men som det var svåra halt att gå, skickade jag pigan ner till Norrmalmstorg för att hämta mig en släde. Hon kom ock med en sägandes: ’Herr professorn skall tro, att i dag var det svårt att få släde, ty torget var fullt med polisbetjänter, hvilka skulle skrifva upp allas namn, som begärde slädar, hvarefter gevaldigern gaf lof eller förbud att få slädar. När jag tillspordes, hvilken skulle hafva slädan, och jag sade, att det var assessor Gjörwell, svarades genast: ’Ja, han skall visst få släde!’ — Det var första beviset och intrycket hos mig rörande den allmänna vaksamheten på jämväl minsta rörelse; då voro redan ock
