alla tullarna lästa. Jag for således till staden, hörde mig för, fick veta att konungen lefde, satt litet i boklådan, men trefs där intet, utan ville komma hem igen. Men då jag kom i stora Kyrkobrinken, såg jag ett tryckt papper uppslaget på hörnet och mycket folk stå och läsa, förmodade således, att det var en bulletin om konungens tillstånd, som det ock var, steg ur slädan och ställde mig att läsa, då en karl bredvid mig i detsamma sade: ’Nu är banemannen upptäckt!’ och som jag vände mig om för att fråga: ’Hvem?’ tager en i detsamma från slottet kommande löjtnant Sjöberg — som du torde minnas dig hafva sett hos oss i sällskap med fröknarna af Stenhof och spela en commun med den äldsta af dem på klavér — mig vid armen och säger: ’Jag skall säga er hvem det är — det är kapten Anckarström.’ — Jesus! Hvilken faselig känsla öfverföll mig! Det var som en dolk hade gått igenom mitt hjärta; jag kastade mig uti släden och for hem under ett obeskrifligt kval och som hindrade tårarna rinna, ty så förskräckt var jag öfver både missgärningen och missgärningsmannen. När jag kom hem, hade min hustru redan fått veta denna händelse; vi öfverlämnade oss åt de bittraste tårar.»
Gjörwells och hans makas bestörtning och bedröfvelse öfver Anckarströms dåd hade sin förklaring i deras nära bekantskap med den olycklige kaptenen och i assessorns släktskap med hans hustru. Gjörwell var nämligen oäkta son af öfverstelöjtnanten Christoffer Ehrensparre, hvars dotter Margareta, i hans gifte med en fröken Ingelotz, i sitt äktenskap med öfverstelöjtnanten Sten Joachim Löwen blef moder åt Anckarströms hustru Gustafviana Elisabeth Löwen. Gjörwell var sålunda
