låter som tillställning för att försöka och äfven reta folket. Längre fram på dagen blef dock banemannen upptäckt och var en kapten Anckarström, som förhördes först af polismästaren och sedan fördes upp i hofrätten, hvarest han äfven inlogerades att bo. Mycket folk var därvid församladt, men utan allt stoj och buller.
Den 18 mars. Öfverstelöjtnant Lilliehorn vid Gardet hade i går natt blifvit satt på högvakten och fördes på eftermiddagen ner till hofrätten. Han är en älskad herre, och Gula gardet ville ta honom lös, men blef hindradt. Folket började skrika vid nedresan, men gardeskarlarne tystade det. Man nämnde nu flera medbrottsliga, och baron Kurck och Ribbing lära stått till rätta för polismästaren i följande natt.
Den 19 mars. De förra dagarne har det varit mycket stilla i staden, men nu började blifva mera rörelse bland folket. Många skulle nu arresteras och ibland dem unge grefve Horn. Dess fader ville man ock göra sig försäkrad om, men folket skockade sig dit och slog ut fönstren, så att han ej kunde föras upp till slottet förrän efter kl. 5 e. m., då Armfelt ledsagade honom med mycken vakt. Man talte nu om många, som skulle arresteras. De i fredags afgångna posterna återhämtades i lördags och skola gifvit många upplysningar.
Den 20 mars. Man vet inte ännu, om någon mer blifvit tagen i natt; men en person med handklofvar, klädd i vargskinnspäls, skall ha blifvit införd i dag på förmiddagen, söder ifrån landet. Ingen har fått resa härifrån i dessa dagar, men alla släppas in. Huru konungen mår visa anslagen, men man vet intet med
