baronerna Ehrensvärd och Lybecker, k. sekreteraren Halldin, (ryttmästaren?) Fahle Bure, stallmästaren Bruse, fabrikör Högman, kanslirådet von Engeström, k. sekreteraren Anckarström och Baron Bielke.
Den 2 april arresterades k. sekreteraren Liljestråle.
Den 4 april inkom rapport att Örner hängt sig i arresten».
En af de häktade gick sålunda rättvisan i förväg, och flertalet af de öfriga frigåfvos antingen omedelbart eller efter några dagar, sedan de befunnits oskyldiga eller någon bevisning om brottslighet ej kunnat förebringas, medan de återstående, såsom framdeles skall visas, befunnos skyldiga och fingo strängare eller lindrigare straff. Rannsakningen tog tid, och intresset för densamma trädde i bakgrunden för den allt lifligare uppmärksamhet, som ej blott bland konungens närmaste och inom hofkretsarna utan äfven i hela Stockholm ägnades h. maj:ts tillstånd och de växlande utsikterna för hans tillfrisknande. Den honom tillfogade skadan torde visserligen ha varit ganska allvarlig, särskildt med hänsyn därtill att pistolens laddning jämte kulan utgjordes af småspik och skrot, som hade sönderslitit väfnaderna; men det lider knappast något tvifvel om, att konungen kunnat räddas till lifvet, om nutidens antiseptiska sårbehandling hade varit känd och kommit till användning.
I nyare tid har en framstående fackman[1] framhållit detta och efter en redogörelse för sjukdomens förlopp m. m. kommit till följande slutsatser: »Om man i våra dagar hade fått sig uppdraget att sköta den
- ↑ Dr A. Bergstrand i tidskriften Eira; årg. 1892.
