sårade konungen, så hade man bort förfara så, att man efter en ytterst sorgfällig desinfektion af huden anlagt ett stort, fullt aseptiskt occisionsförband och lämnat såret fullständigt i ro för alla undersökningar. Då hade det varit den största utsikt för att sårförloppet blifvit fullkomligt aseptiskt. Hade detta oaktadt, i följd af patogena organismer, som införts i såret från laddningen, suppuration uppstått, så hade tiden varit inne att genom vidlyftig spaltning af sårkanalen och debrideringar af sidorna få varet uttömdt och laddningen utrensad. På så sätt, och under iakttagande för patienten af den allra största psykiska ro, vill det synas mig, att utgången möjligen blifvit en annan än den blef. Men till sist kunna vi dock lugna oss med det gamla ordspråket: ’Människan spår, men Gud rår.’»
Som det nu var, dog konungen af blodförgiftning, hvartill under de sista dagarna tillstötte en sekundär lungsäcksinflammation, som väl i betraktande af hans relativa ungdom och i allmänhet goda hälsa[1] under normala förhållanden kunnat häfvas. Det lider intet tvifvel, att han erhöll den bästa vård i enlighet med läkekonstens på den tiden ståndpunkt, ty han sköttes af öfverdirektör Théel och lifmedikus E. Salomon, och konsulterande voro Olof af Acrel, Abraham Bäck, D. Rung, C. F. v. Schulzenheim, A. J. Hagström (sedan Hagströmer) och J. Hallman, d. v. s. det gustavianska
- ↑ Hjelm skrifver i sina ofvan anförda anteckningar, att Gustaf skall ha haft ett ovanligt stort hjärta samt vänstra lungan fastvuxen och full med knölar och svullnader, men vid obduktionen fanns intet af allt detta. Däremot konstaterades att ett refben var skadadt, liksom ena njuren, och att skottet ej gått genom bukhinnan utan ned åt bäckenet, där man fann två kulor, hagel och spikar.
