Under de senare dagarna gaf blessyren vid den allra minsta rörelse och följaktligen nästan beständigt en besvärande stank ifrån sig. Denna svåra lukt förorsakade konungen ofta mattighet och då, såväl som dessemellan, stänktes sängkläder och alla närvarande med Eau de Cologne, hvaraf konungen fann förfriskning. Vid ömsningen mellan sängen och stolen kunde konungen likväl alltid stödja på benen. Sällan klagade han öfver sina plågor, men oupphörligen frågade han hvad klockan var och hvilka voro därute.»
Det hade ju ej varit underligt, om konungen under så obehagliga och tröttande förhållanden som de nu skildrade hade varit nedstämd, otålig och kinkig; men han dolde i allmänhet den nedslagenhet, han utan tvifvel kände, och var glad och vänlig mot sin omgifning. Att han, såsom A. L. Hamilton skrifver, skulle med sin vanliga skicklighet i förställningskonsten ha dolt smärtorna och sin ängslan äfven för läkarne, kan väl vara möjligt; men att han under lidandet skulle ha umgåtts med planer att taga en blodig hämnd på adeln, torde få skrifvas på antecknarens blinda hat. Historien, som är upplysande för partilidelsernas utsväfningar, till och med då motståndaren var nära döden, berättas af Hamilton sålunda: »Under detta lidande, dessa smärtor lär denne prins ej glömt sin hämnd utan fattat det afgrundens förslag, han tänkte utföra. Han lät förfärdiga åt sig en syperb nattrock af silfvermoaré. Klädd i den ämnade han från altanen åt den sidan af slottet, som kallas Logården, harangera pöbeln, anklaga adeln för sin olycka, kasta ut bland folkhopen sin blodiga skjorta och öfverlämna hämnden åt denna till raseri uppeggade menighet. Följderna äro lätt insedda.
