Adelns plundring och massaker hade börjat i Stockholm och sedan gått öfver hela riket. En sådan ohygglig plan kunde, då den ej gick i verkställighet, anses som blott en gissning, därest ej flera personer vid hofvet påstått sig till den grad därom vara underrättade, att de visste med säkerhet det hans öfverstekammarjunkare baron Taube förgäfves gjort knäfall för honom för att afböja denna hämnd samt att andra betydligare adelsmän i landsorten, som voro honom tillgifna och blefvo efterskickade, trodde själfva, att det endast skett i tanke att frälsa dem från den allmänna förödelsen.»
Lyckligtvis förtager Hamilton verkan af denna hårresande historia, som för öfrigt vederlägges af det faktum att konungen från sitt sjukläger anbefallde skonsamhet och mild behandling af sina mördare, då han i fortsättningen berättar hur försynen förekom konungens onda föresats. »Adelns skyddsängel», i lifmedikus Salomons skepnad, gaf nämligen tidigt på morgonen den 29 mars monarken en kopp stark buljong, med den påföljd att upphostningarna afstannade och att konungen efter några timmar afled eller, för att använda skildrarens ordalag, »uppgaf en anda, som oroat hans familj, hans rike och hela norden, samt lämnade efter sig ett vidt frejdadt rykte, men hos alla vältänkta och upplysta ett förhatligt minne».
Härom äro åsikterna som bekant åtskilligt delade, och konungens frånfälle omfattades på många håll med stor sorg, liksom hans minne hos eftervärlden, som säkerligen kan bedöma hans personlighet och verksamhet icke blott mera lidelsefritt utan äfven mera opartiskt, än hans samtid gjorde, i många fall erkänner det berättigade i hans »vidt frejdade rykte».
