För öfrigt är det märkligt, att många medlemmar af samma adel, som varit konungens ifrigaste och bittraste motståndare, omedelbart efter hans bortgång skyndade sig att besvärja förenings- och säkerhetsakten samt aflägga trohetsed åt den unge konungen och åt hertigen-regenten, bland hvars första regeringshandlingar domarna öfver de i sammansvärjningen mot brodern invecklade voro föremål för det största intresset.
Rättegången hade erbjudit många öfverraskande och spännande episoder. Att en revolutionsplan varit å bane, för att med eller utan Gustafs undanröjande åstadkomma en förändring i regeringssättet, kan man icke betvifla, äfven om Hjelms uppgift, att utkastet till den nya regeringsformen skulle ha anträffats i Pechlins flaskfoder, tydligen blott tillhörde tidens politiska skvaller. Den gamle generalen var alltför slug och försiktig för att förvara en sådan handling på ett sådant gömställe, liksom öfverhufvud att lämna några som helst skriftliga meddelanden eller vittnesbörd om sina planer och stämplingar. Genom de medanklagades bekännelser framkom emellertid, att han jämte kanslirådet von Engeström och den genom sin frivilliga död från åtminstone jordiskt ansvar numera befriade baron Bielke varit de egentliga upphofsmännen till revolutionsplanen, om hvilken äfven riksrådet grefve Fr. von Rosen och generalen baron Duvall torde varit medvetna, fastän de ej kunde åtalas och än mindre fällas. Pechlin var tillika utan allt tvifvel medveten om afsikten att undanröja konungen, men hade så väl förstått sopa igen spåren af sin verksamhet i detta hänseende, att ansvaret och straffet föllo på de yngre medhjälpare, han förstått intressera för saken, nämligen Ribbing, Horn, Lilliehorn,
