han slagit sig till ro på Lindö, där han delade sin arbetslust mellan landthushållning och litterära sysselsättningar — han startade sålunda tillsammans med Gjörwell en »Encyclopedie eller Fransyskt och svenskt real- och nominallexicon» — samt kemiska försök och undersökningar. Med de sistnämnda följde enligt tidens sed äfven alkemistiska funderingar men utan att, så vidt man vet, afkasta något guld. Detta torde också för den värde öfverstelöjtnanten ha varit på det hela taget likgiltigt, ty han hade genom sitt gifte blifvit en förmögen man, som utom Lindö ägde flera andra gårdar i trakten, förde ett gästfritt hus och kunde ge sina barn en god uppfostran.
Allt var sålunda väl beställdt på Lindö gård, och ingen kunde väl vid ifrågavarande tid ana, att det Anckarströmska namnet ett par, tre decennier senare skulle omgifvas af så sorglig ryktbarhet, som blef fallet genom öfverstelöjtnantens äldste och hans dopnamn bärande son, den olycklige kungamördarens förvållande. Intet fanns ju vare sig i föräldrahemmet eller i släktarf och påbrå, som därtill kunde gifva uppslag eller anledning. Anckarströmska släkten hade visserligen både på fädernet och mödernet skottsk och vallonhärstamning, men det var så länge sedan, att flera ätteled hunnit uppblanda och utspäda det främmande heta blodet; men en orsak till att Jacob Johan Anckarström d. y. blef en de obehärskade lidelsernas man och förvärfvade sin ryktbarhet, fanns möjligen däri, att han som elfvaårig förlorade sin moder och femton år gammal eller år 1777 sin fader och att han följaktligen i den farliga ynglingaåldern stod utan uppsikt och ledning. Kom så därtill, att han började
