sin bana uti världsvimlet bland Gustaf III:s pager, d. v. s. i en kår, som nog emellanåt blifvit med orätt förtalad, men i alla händelser knappt kunde göra anspråk såsom någon skola för moral och goda seder, så är det rätt förklarligt, om han under sin vidare utveckling ej skulle visa sig vara något mönster. Detta är nämligen intrycket af hans korta lefnadssaga, som dock knappast hade blifvit känd eller mera uppmärksammad, om ej de tragiska slutkapitlen eller de om kungamordet och hans straff därför hade kommit. Genom dem blef han en historisk person, som varit föremål för många skildringar, berättelser och karaktärsanalyser. Folkböcker och skillingstryck ha sysslat med hans person och gärning, kanske lika mycket som med stortjufven Lasse-Maja och herrarne Hiärt och Tektor m. fl., tecknarnas stift och gravörernas sticklar ha i talrika bilder förevigat hans utseende, särskildt under förnedringens dagar, och i nyaste tid har en af våra mest berömda författarinnor[1] om honom som hufvudperson skrifvit en stor och underhållande bok, hvari verklighet och romantik blandats med hvarandra, i det vackra och lofliga syftet att skänka den så länge afskydde mannen åtminstone några sympatiska drag, men tyvärr utan att man i allmänhet kan bilda sig en föreställning om hvad som är dikt eller icke.
Emellertid är det öfverflödigt att ånyo syssla med Anckarströms biografi, men däremot af intresse att framlägga några nya eller mindre beaktade bidrag till kännedomen om hans person och lefverne under det sista, stormiga och kritiska decenniet af hans lif.
- ↑ Sophie Elkan: Anckarström; 1, 2. Sthlm 1910.
