Den 7 december 1787.
Välborne Herr Capitaine!
Min Högtärade Herr Broder!
Jämte tillönskan af en frögdefull hälg för Dig och de Dina får jag på det högsta anhålla hos min Broder om de återstående 987 rdr, emedan Seltong[1] ej will längre vänta. Är det sanning i att min Broder har handlat sig en gård? Förblifver min Herr Broders
Ödmjuke tienare
O. P. R. Rudbeck.
Min Herr Broder!
Ehuru jag förut vet, att du aldrig svarar på mina bref, så will jag anhålla hos dig, att du munteligen säger till Haglund, hvad dag denna månad jag får lyfta 1⁄2 arrendet för Thorsaker. Som min Herr Broder försummat förklaringen hos Executor, så tag ej illa upp att du nu får ett iteratum. Min vördnads anmälan till Nådiga Cousine.
Förblifver jag med estime
Min Herr Broders
Ödmjuke tienare
O. P. R. Rudbeck.
Gustafs-Berg d. 17 feb. 1788.
Det gick slutligen så långt, att Anckarström
genom häradsrättens utslag den 31 mars 1788 blef
dömd att betala de niohundraåttiosju riksdalerna och
att utmätning förestod, då saken ändtligen uppgjordes
i godo. Men ett par år senare eller 1790 måtte han
ha tröttnat på landtlifvet, ty då afstod han arrenderätten,
som han i februari 1787 fått förnyad på lifstid, och
flyttade till Stockholm.
Samtidigt med sitt afskedstagande och bosättning på landet hade Anckarström ingått äktenskap med
- ↑ Möjligen felskrifvet i stället för Seton, den rike grosshandlaren, som af Gustaf III köpte Ekolsund.
