sprängbomb, som skingrade hyresgästerna åt vidt skilda håll. Med undantag af gravören Grandell befinnas de nämligen samtliga redan i augusti 1792, då mantalsuppgifterna för året aflämnades, ha flyktat från huset, hvari de väl ej ville bo kvar med anledning af den obehagliga uppmärksamhet, som kommit detsamma till del.
Ungefär samtidigt med flyttningen från Thorsåker kom Anckarström i sin antagligen första beröring med Stockholmspolisen, af en visserligen ganska obetydlig men hans nonchalanta rättsbegrepp belysande anledning. Enligt poliskammarens diarium anlände nämligen den 7 april 1790 en skrifvelse från landshöfdingen i Stockholms län S. af Ugglas med anhållan, att Anckarström skulle tillhållas att återlämna tre stycken karbiner, som tillhörde rusthållet på Thorsåker och som han olofligen hade tillägnat sig. Hörd häröfver, förnekade han emellertid angifvelsen och förklarade, att han lämnat karbinerna till efterträdaren i arrendet ryttmästaren Tersmeden, och därmed tycks saken ha blifvit ordnad. Några månader senare inträffade händelser, som skulle medföra en allvarligare och obehagligare sammandrabbning med rättvisans handhafvare och enligt Anckarströms egna och många andras uppgifter blifva den omedelbara anledningen till den stora krisen i hans lif.
I augusti företog nämligen Anckarström i sällskap med dåvarande auditören Barthold Runeberg en färd till Gottland, som invecklade honom i en långvarig rättegång, hvarunder han förmenade sig ha blifvit föremål för konungens ovilja och därmed följande hård och orättvis behandling. Den afvoghet, han såsom tillhörande oppositionen på riddarhuset och särskildt med
