följande dag afrest och strandridareinspektoren Edvard Robsahm anländt till Kyllej, lämnade Unerus och Schilder honom en utförlig redogörelse för hvad som passerat. Robsahm, som fick den uppfattningen, att Anckarström var en spion och Runeberg såsom hemma på Gottland hans vägvisare, skyndade att till konungens befallningshafvande inberätta hvad han erfarit, och innehöll angifvelsen bland annat, att Runebergs och Anckarströms tal gått ut på att med skymfliga och smädliga utlåtelser tadla såväl konungen som hela svenska armén, i det de sagt, att 1790 års batalj mot ryska skärgårdsflottan var af intet värde; att tacksägelsedagen för segern var allenast att inbilla den enfaldiga hopen; att Anckarström sagt till Unerus, att om han ville skicka sin hund till Finland, så kunde också denna blifva fänrik; att kriget ej skulle sluta på ännu två eller tre år; att konungen ej gjort rätt i, att förklara kriget, innan ständerna blifvit sammankallade; att armén således ej varit skyldig att gå längre än till gränsen; att Gottland ej borde lämna något bistånd med båtsmän, o. s. v.
Konungens befallningshafvande fann naturligtvis saken betänklig och öfverlämnade Robsahms anmälan till Visby rådhusrätt, hvarjämte vederbörande landsfiskal ålades att insända berättelse till justitiekanslersämbetet. Runeberg och Anckarström blefvo stämda att svara på angivelsen, men den senare kunde ej anträffas och den förre bestred dess riktighet, hvarpå Robsahm hördes och rätten beslöt att remittera målet till justitierevisionen med förfrågan, om det skulle upptagas eller ej. De anklagade fingo tillstånd att lämna Gottland och återvända till Stockholm, men sedan
