Runeberg beskylldes, måste under sådana förhållanden te sig såsom ett ganska misstänkt försök att uppvigla en aflägsen och för fienden särskildt utsatt landsända, såsom ett hotande symtom af inre nationell upplösning och politisk förvillelse, tangerande högförräderiets gränser. Det var helt enkelt en plikt för regeringen att låta närmare undersöka beskaffenheten af den grava anklagelsen. Det kunde ju för öfrigt vara en akt af rättvisa emot de anklagade att så göra, i fall anklagelsen var ogrundad.»
Kallelsen till Visby så sent på året var naturligtvis mycket ovälkommen för de anklagade, som också genom företeende af läkarebetyg och föregifvande af allehanda hinder förhalade afresan hela vintern och långt in på våren. När de ej heller då tycktes godvilligt ämna begifva sig af, togos de genom öfverståthållareämbetets försorg i förvar och skickades under bevakning till Gottland, dit de anlände den 22 april 1791. Redan dagen därpå återupptogs rannsakningen, som sedan med hörande af flera vittnen pågick till den 23 maj, då rätten beslöt, att handlingarna jämte parternas slutpåståenden skulle insändas till hofrätten, för pröfning, och förbjödos de anklagade att lämna Gottland till dess hofrätten annorlunda förordnat.
Hofrättens beslut blef att de båda anklagade skulle genom landshöfdingeämbetets försorg under bevakning förpassas till Stockholm, dit de ankommo den 26 augusti och efter meddeladt portförbud försattes på fri fot. Målets vidare handläggning försenades på grund af mellankommande omständigheter, och först den 18 oktober öfverlämnades handlingarna till advokatfiskalen för afgifvande af utlåtande, hvarpå Anckarström
