den 2 november af hofrätten erhöll tillstånd att för enskilda angelägenheter resa ur staden, med skyldighet att inställa sig, när så påfordrades. Härmed var portförbudet för honom upphäfdt, och därefter var han så godt som fullständigt befriad från vidare obehag af rättegången, hvilken för öfrigt fick sin afslutning först mer än ett år efter hans afrättning och med hans fullständiga frikännande.
Rättegången blef sålunda icke, såsom flere af de samtida memoarförfattarne antyda eller omtala, genom konungens ingripande nedlagd, och prof. Stavenow framhåller, att något sådant ingripande lagligen icke kunnat ske, liksom konungen ej heller kunnat inverka på den behandling, Anckarström under målets tidigare skede rönte. Om hela sakens rätta innebörd får man en säkerligen fullt exakt föreställning i prof. S:s slutomdömen: »Den, som opartiskt läser dessa gamla rättegångshandlingar och frånser det bryska och klumpiga sätt, på hvilket en underordnad tjänsteman (Robsahm) ingrep, kan icke undgå det pinsamma intrycket af att politisk hätskhet och förvillelse och en bedröflig brist på nationell känsla alltigenom präglade de båda oppositionsmännens uppträdande på Gottland, och man har svårt att värja sig för den misstanken, att bakom detta lågo längre syftande afsikter, än som klart framträdde. Redan förevändningen för resan gör ett misstänkt intryck. Tre bittra fiender till konungen, af hvilka tvenne kort därefter skola återfinnas djupt invecklade i kungamordet, besluta att gemensamt företaga en utflykt till det aflägsna Gottland, ehuru fientliga skepp när som helst kunde möta på Östersjön och ryska örlogsflottan när som helst kunde väntas kasta landstigningstrupper mot
