uppvigla befolkningen i en aflägsen och utsatt landsdel under ett för riket och konungen hotande läge, som de väntade skola fortvara eller försämras. Att denna afsikt ej hann att klarare framträda har tydligen berott därpå att den icke fann stöd i folkstämningen, som härstädes liksom i det öfriga Sverige under öfvermåttet af yttre olyckor allt mera omedvetet reagerade mot adelsoppositionens ofosterländska uppträdande. Det raska ingripandet af myndigheterna på Gottland och den omständigheten, att den efterlängtade freden, oväntadt för alla, inträdde redan några dagar efter de båda männens ankomst till ön, afvärjde ytterligare farorna af deras agitation. Det hela blef blott en ansats, som ej hann fullföljas och hvars innebörd därför ej blef fullt klar. Därför kunde ock den följande långsamma och alltigenom i lagliga former förda rättegången af oppositionen karakteriseras som en förföljelse.
Att en så våldsam och lidelsefull man som Anckarström sjalf delat denna uppfattning, innebär intet psykologiskt egendomligt. När han klagade öfver sina lidanden under rättegången, glömde han, att han själf genom tredska och förakt för rättsliga föreskrifter, förvärrade de obehag, som densamma medförde för honom.
Konung Gustafs förhållande till detta högmål åter ger icke, så vidt de verkliga källorna intyga, anledning till något berättigadt klander.»
Anckarströms hat mot konungen kan således icke, utom i hans egen inbillning, hafva haft någon upprinnelse i hans Gottlandsäfventyr. Liksom förbittringen hos många andra bland de sammansvurne härrörde detsamma utan tvifvel hufvudsakligen från missnöjet med
