konungens regering och politik och särskildt med hans åtgärder vid 1789 års riksdag. I inledningen till sin bekännelse om mordet uppger också Anckarström själf detta, men bidragande orsaker kunna ju hos en så efter allt att döma både lidelsefull och misstänksam natur ha funnits i förbittringen öfver mer eller mindre inbillade personliga oförrätter. Upplysande i detta hänseende äro några bland de samtida memoarskrifvarnes anteckningar och betraktelser med anledning af mordet. Flera bland dessa uttalanden hafva visserligen rönt omedelbart inflytande af bestörtningen och oviljan öfver missgärningen, men de äga säkerligen större giltighet än senare tiders af de direkta iakttagelserna och intrycken oberoende utläggningar.
A. L. Hamilton, hvars uppfattning, oafsedt den vanliga afvogheten mot konungen, särskildt beträffande Gottlandsepisoden är oriktig, har efterlämnat följande, för teckningen af Anckarströms karakter ganska beaktansvärda skildring: »Nu men för sent, sårad, utsträckt på sin säng, fann Gustaf det han haft orätt, då han för flera år sedan försäkrade grefve Axel Fersen, att den man ännu ej vore född, som i Sverige vågade resa upp sitt hufvud emot honom. Den mannen fanns och var en kapten vid namn Anckarström, en ung karl af omkring trettio års ålder, vacker figur, liten till växten, som under en anständig tystlåtenhet samt medelmåttigt förstånd, och detta föga uppodladt, hyste inom sig en af dessa ofantliga karakterer, hvars styrka visar människan i en synpunkt, som blott tyckes tillhöra varelser af högre natur. Han hade tjänat som fänrik vid Gardet. Hans utseende hade rekommenderat honom hos monarken, som aldrig kallade honom annorlunda
