än sin vackre Anckarström. Men då denne åstundade att gifta sig med en fröken Löwen, såsom ock skedde, uppkom ett brouillerie mellan konungen och honom, hvilket föranlät Anckarström att lämna tjänsten och retirera sig på landet. Några häftiga utlåtelser, uti hvilka han yttrat sig vid 1789 års riksdag, gaf anledning att förfölja honom. Helt oförmodadt blef han efter samma riksdag gripen, förd som den störste missgärningsman till Gottland, utstod där under rannsakningen en hård medfart, och då slutligen hans sak, hänskjuten till Svea hofrätt, var där på vägen att afslutas till hans förmån, kom en konungens befallning att låta domen hvila. Så mycken enskild oförrätt, tillagd till det allmänna våldet, kunde ej annat än väcka det bittraste beslut i ett lynne sådant som Anckarströms. Han förglömde hustru, fyra små barn och uppoffrade lugn, förmögenhet samt timlig välfärd åt hämnden och patriotismen. Han yppade sitt förslag att röja konungen ur vägen för en ung grefve Horn. Båda sökte taga mått och steg till dess verkställande redan före Gefle riksdag, men oförmodadt hinder mötte. Under samma riksmöte gafs ej heller därtill tillfälle, oaktadt Anckarströms bemödande, som där aldrig gick ut utan laddad puffert. En ung grefve Ribbing (den samma som konungen 1789 mötte på Norrbro) fick till Anckarströms olycka äfven härom förtroende. Ribbingen, af en äregirighet utan gränser, ville med lönmordet (som ensamt möjligen kunnat döljas) förena en revolutionsplan, den hans ungdom ej tillät honom inse vara förhastad och på intet sätt mogen. Till en dylik vidsträcktare författning fordrades flera sammansvurnas åtgärd, och så många fingo härom kunskap, att i fruktan
