sinnesförfattning, som erfordrades för att blifva det villiga redskapet för utförandet af Ribbings och Horns planer. Det kan nämligen icke betviflas, att de bägge grefvarne, såsom Lars von Engeström skrifver, rätteligen voro mördarne, som begagnade sig af Anckarströms entusiasm och öfverspändhet för att få gärningen utförd. Visserligen har Anckarström med beundransvärd storsinthet och ädelmod i sin bekännelse inför hofrätten och sedan han först envist förnekat, att han haft några medbrottslingar, kastat blott helt ringa skuld på dessa, men man kan mellan raderna läsa, hur både Horn och Ribbing hade uppeggat honom och påskyndat katastrofen. När denna väl hade skett, dröjde det ej heller länge förrän en reaktion inträdde, som visade hur Anckarström i mycket tycks ha handlat i öfverilning och upphetsning, och den ånger, han sedan ådagalade, kastar liksom den ståndaktighet, hvarmed han bar sitt öde och sitt öfvermåttan ohyggliga slut, en försonande dager öfver hans minne.
Härom och om Anckarströms sista dagar har Gjörwell lämnat en utförlig skildring, som visserligen förut offentliggjorts, men här må återgifvas med hänsyn icke blott till hufvudföremålet utan äfven till de upplysningar, den skänker om folkstämningen i Stockholm under afrättningen.
Det är i det här ofvan citerade brefvet till fru Lindahl, som Gjörwell skildrar denna, sedan han förut beskrifvit Anckarströms schavottering och spöslitning tre dagar å rad, på Riddarhustorget, Hötorget och Nytorget. Af alla tillställningar af detta slag i gamla Stockholm torde denna ha varit den grymmaste och ohyggligaste, men pöbeln åskådade densamma tydligen
