med nöje och belåtenhet. Den följde nämligen å ömse sidor kärran, hvarpå den blodiga och sönderslagna delinkventen åter fraktades till fängelset, samt »skriade och tviade med alla möjliga bannor och skällsord, och hade vakten all möda att hålla denna tross från hans person». — Om själfva slutakten skrifver Gjörwell följande:
»Ehuru regeringen önskade en skyndsam exekution, ville den dock lämna Anckarström allt möjligt rådrum för att frälsa sin själ; hvadan ock baron Armfelt, hvilken hade såsom öfverståthållare haft befälet i hela detta ärende, föll i förundran, att Anckarström var nöjd och färdig att så snart gå ut, ty så snart Roosen[1] hade fått honom på en god väg, frågade han honom själf kort före hans frus besök: ’När vill ni själf dö?’ — ’Ack, uti denna vecka, om det låter sig göra för de därvid nödvändiga anstalterna’; och när prästen sade det de icke hindrade, sade han åter: ’Om fredag vill jag dö under åskådandet af den på en fredag för hans synder korsfäste frälsaren’. Det skedde ock. Om torsdagen voro bägge prästerna hos honom om förmiddagen, då han kommunicerade. Om middagen åt han intet, sägandes sig hafva blifvit så öfverflödigt mättad vid Guds nåds bord. Om eftermiddagen var Roosen åter hos honom, talte med honom långt in på kvällen, och då Anckarström bad honom gå hem till hvila, sade Roosen, att hans uppsåt var att tillbringa natten hos honom, såsom han af andras förfarenhet visste, att dödsfångar, ehuru väl beredde, ändå merendels sista natten kvaldes af ängsliga anfall, som voro
- ↑ Predikanten vid änkhuset Adolf Roos.
